Växthus! – 2

Jag skrev nyss om sommarens västhusprojekt i vår familj, och vilka tankar det leder till.

Ett växthus erbjuder ju en mycket speciell miljö. Allt blir liksom varmare, fuktigare och mera gynnsamt för tillväxt. Avsikten är förstås att just tillväxten ska vara optimal. Samtidigt kan växthusets miljö för den ovane (både människa och växt) bli närmast övermäktigt. Värmen, fukten och ljuset blir så mycket starkare än man är van vid att allt kan kännas övermäktigt, nästan obehagligt. Den som känner sådant obehag kanske vill hävda att allt minsann kan växa också utanför växthus, och att naturlig tillväxt sker bäst i okonstlade miljöer.

I söndags kom jag att tänka att kyrkor i allmänhet och högmässan i synnerhet är andliga växthus. Allt det andliga blir genom liturgin och nattvarden väldigt mycket intensivare än vad det oftast är utanför kyrkorummet. Kyrkan och dess liturgi är alltså ett drivhus för tron! Och om man då föreställer sig en liten, liten planta som är van att växa i mager jord, inte känner till något annat och kanske bestämt sig för att alla riktiga plantor faktiskt är små så förstår man att växthusmiljön kan framstå som skrämmande…

Kanske vi ska sträva till att varsamt och under korta stunder föra in friväxande plantor i växthuset under korta perioder och plantera tillbaka dem i frilandmyllan tills de vant sig vid växthusmiljön och till slut bara vill växa så mycket som möjligt, och därför vill vara i växthuset mest hela tiden…symboliskt alltså…;-)

Allt kan växa var som helst om förutsättningarna råkar vara gynnsamma. I växthus ser man till att förutsättningarna är gynnsamma, och nästa allt växer bra. Varje människa behöver fundera över vilken typ av växthus man vill utvecklas i, för det finns många typer…

Pax et bonum