Påskblogg…?

Av olika orsaker är det mycket länge sedan jag skrev ett inlägg i bloggen. Det är märkligt eftersom det sedan min senaste notering hänt åtminstone 4 jättestora saker i mitt liv, som jag normalt skulle ha bloggat och därtill många stora händelser i världen…men det har nu inte blivit av att skriva och det beror möjligen på en förundran jag har haft de senaste veckorna, och som jag nämner till sist…

Det första som hände sedan jag senast skriv var att jag fick ett förordnande som församlingspastor i Mariehamn ända fram till utgången av 2023. Det gör att jag nu kan jobba långsiktigt och liksom både formellt och i den fysiska verkligheten ha en egen stol att sitta på. Så här långt har kallelsen alltså burit mig nu, och det ska bli jättespännande att se vilken väg Gud väljer åt mig framledes… Kanske du tycker att du redan läst om det här. Det har du möjligen gjort, men inte i bloggen utan direkt på Facebook. Jag blev väl så ivrig så jag liksom delade statusen direkt…

Det andra som verkligen är värt att nämna, och som jag förstås redan låtit meddela på Facebook, är att jag fått ha privilegiet att döpa Agnes Elna Sofi Vickström till delaktighet i den kristna församlingen. Att få ett barn in i släkten/familjen är bokstavligen att Guds under, och att som förälder låta henne bli en del av församlingen är faktiskt den bästa start man kan ge sitt barn! Det är en sån otrolig modern dumhet det här att ”barnet får senare välja själv”…, som ibland och allt oftare förekommer. Som förälder har man ett ansvar att visa sitt barn en väg i livet. Nog väljer man ju också vilket språk man talar med barnet och vad som är nyttigt för det att äta… etc. etc. Därför är det naturligt att visa på en väg till trygghet och eftertänksamhet också i existentiella frågor.

Sedan senast har jag också haft glädjen att vara värd för två mycket speciella besök i vår frimurarloge. Dels har Ordens Visaste Stormästare besökt oss, vilket uppskattningsvis sker vart sjätte år, dels har vi haft en sammankomst med besökande bröder från Östersund, Uppsala, Helsingfors och Borgå. En sådan bredd på besökandet är heller inte vanlig. Det var jätteskoj och givande att få leda de här sammankomsterna, och samtidigt konstatera att det blir allt vanligare att vi frimurare också börjar arbeta med välgörande verksamhet ute i samhället, vid sidan av att skänka pengar till välgörenhet. Assistens till matbanken och lite flytthjälp tillhör numera repertoaren.

Det fjärde stora i mitt liv är förstås att vi fått samla alla barn och barnbarn från och dopet och fram till påskhelgen, men det bloggar jag inte så mycket om… Familjen är liksom familjen – och den föredrar att vara obloggad…

Det jag kan skriva om är att jag fått leda Gudstjänsten på långfredagen och får leda mässan i kväll på påskafton. Det är liksom inga ”dussingudstjänster”, och jag har verkligen både fått tänka till och fråga kolleger om råd för att komma ”rätt”. ”Rätt” inom citat förstås, eftersom det särskilt i sådana här sammanhang kan finnas väldigt många synpunkter på vad som är rätt och fel. Men definitivt rätt torde det ändå vara att anse påsken som den största kristna högtiden, för om Jesus inte dött på korset och sedan uppstått från de döda så skulle den här religionen inte finnas och vi skulle inte fira något annat heller… Vi skulle överhuvud taget inte ha en västerländsk civilisation såsom vi känner den idag, utan just påskens händelser… Det är faktiskt tveksamt om Nya Åland skulle existera och kunna ha en ledarsida som ifrågasätter allt vi håller heligt, om inte just det skulle ha hållits heligt så länge… Som skribent bör man vara lite försiktig och eftertänksam var man placerar sin rumpa, eller hur man ska uttrycka det för att bli förstådd i dag…

Och varför har jag då inte skrivit om allt detta tidigare? Ärligt talat vet jag inte riktigt – kanske allts om hänt helt enkelt tagit fokus från bloggandet. Eller så är det den där märkliga känslan av att något är fel när vi äter påskmaten långt innan påsk (under fastan), och när folk ropar ”Glad Påsk!” till höger och vänster innan vi ens hunnit högtidlighålla och begrunda det faktum att Jesus faktiskt dog på korset. I går var det långfredag och väldigt långt från just en glad påsk. Jag läste i en annan blogg om en kinesiska som verkligen ville förstå vad som pågick i Sverige under våren. Hennes studier ledde henne fram till att der var rimligt att hälsa svenskarna med ett glatt ”Glad korsfästning!” Just den frasen visar kanske hur svårt vi börjar ha att förstå vår egen kulturella och religiösa historia.

Kanske det är en ganska bra idé vi jobbat med i församlingen under våren – ”Söndagsskola för vuxna”. Hoppas att vi fr.o.m. hösten kan hitta ett format för en sådan som är mer attraktivt än vårens, där ett misstag var att lägga den på torsdagar. Det visar sig att just den kvällen är veckans mest intensiva, nästan oavsett vad folk har för hobbies…

I väntan på att få ett läge att utropa G… P… publicerar jag ett litet stilleben från senaste klass i vår söndagsskola!

Pax et bonum