Vi lever i en tid som definitivt är orolig, och där närmast ofattbar ondska grasserar på flera håll – för oss mest tydligt nu i Ukraina. Möjligen kan vi se tecken på den yttersta tid som så många världsreligioner – också kristendomen – förutspår. Framtidsvisionerna i Uppenbarelseboken kan te sig mycket skrämmande, och idag gick mina tankar till berättelsen om Babels torn, när jag läste om vilket klimatavtryck som görs av forskare som ivrigt vill ta reda på mer om oändligt avlägsna stjärnor, och för detta använder massor av energi som i stället kunde användas för att hjälpa människorna här på jorden.
Hur Jesu återkomst kommer att gestalta sig vet vi förstås inte exakt, och en tanke kan faktiskt vara att han återkommer ”hela tiden”. Jag tänker då att varje människa möter sin sista dag på jorden någon gång, och då är just hennes jordeliv slut. Då möter hon Jesus, då kommer han tillbaka – just för den personen. Möjligen är den tanken i någon mening heretisk, men den är också på sitt sätt rimlig. Himlen där Jesus härskar låter sig nämligen inte riktigt begränsas av tid och rum som här på jorden.
Det vi däremot vet med säkerhet är att här på jorden följer släkten efter släkten. Igår fick vi besök i Toböle av nästa generation, och det var underbart att se in i framtiden som som den gestaltas i Agnes ögon och leende. Det finns en framtid att värna om! Tidigare på dagen hade jag sågat ved vid en sågbock som åtminstone min pappa och min farfar tidigare använt. Den är låg och obekväm, men känslan av att ta vid och fortsätta där tidigare släkten inte längre orkade är fantastisk. Om sågbocken står pall tills Agnes vill såga ved har jag ingen aning om, men just nu känns det väldigt meningsfullt att stå mitt i den där tidens ström som under en kort stund på jorden för oss människor från evighet till evighet.
Pax et bonum
JORDAD ANDLIGHET 