Ukraina…

Vi lever våra liv, vi bloggar (nåja, några av oss gör…), vi jobbar, äter, tränar, vilar, lyssnar, pratar, ber, älskar, undrar, förargas och tycker att än det ena, än det andra viktigt…

…och det gör vi i fred och ro. Förmodligen är det bra, för skulle vi konstant oroa oss över ondskan i världen så orkade vi nog inte riktigt leva själva. Men samtidigt är det här nog en väldigt bra tidpunkt att stanna upp och tänka. Vi borde tänka på hur tacksamma vi ska vara över att vi lever i ett fredligt och demokratiskt samhälle. Vi borde förfäras över det hot och den terror som människor i östra Ukraina nu utsätts för, och det tror jag faktiskt de flesta gör. Men det är också en bra tid att fundera över hur situationen kan utvecklas så illa som den nu gör. Jag menar att den gör det eftersom makthavarna i Ryssland drivs av egoism och rädsla. Just de två känslorna tenderar att bara driva fram mellanmänsklig ondska, särskilt då de kombineras med varandra. Den som bara vill sig själv och sina närmaste gott, och dessutom är rädd för att förlora sin position och sin egendom kan inte så mycket annat än ljuga och attackera.

Motsatsen är förstås att drivas medmänsklighet och kärlek. Den som drivs av de känslorna kommer i princip aldrig att ljuga eller attackera någon. Alltså verkar valet vara väldigt enkelt; egoism och rädsla leder till dåliga saker, medmänsklighet och kärlek leder till goda saker. Så vad ska vi välja? Kanske svaret ligger i frågans pronomen… Vad ska VI välja? inte Vad vad ska JAG välja? Det vore skönt att konstatera att just så är det ju. Det gäller att välja tillsammans för då kan det ju inte gärna bli egoismen som styr… Men så enkelt är det inte – för vi människor väljer faktiskt ensamma, var och en för sig hela tiden. Frågan blir då om vi var och en väljer att se till det kollektiva bästa (”se till nästan…”), eller enbart till den egna nyttan, och det leder till frågor om dygd, moral och normer. Jag tror att vår tidsanda i hög grad poängterar de individuella möjligheterna och rättigheterna, på bekostnad av en gemensam syn på just dygd, moral och norm. Det är ju till och med så att normkritik i sig har blivit en egen norm.

Jag försöker här i ett kort blogginlägg täcka in tankar på allt från krigets fasor till vardagliga egoistiska beslut. Det är naturligtvis mycket vågat – kanske till och med dumt. Kan man verkligen diskutera livets viktigaste frågor i tvåminutersläsning? Nej, det kan man förstås inte, men kanske kan en sådan här tvåminuters läsning tända en gnista någonstans där någon på djupet funderar på hur vi ska leva rätt på den här jorden – under vår korta stund här. Det finns många filosofier och moral-läror att välja emellan. Min huvudpoäng här är att vi människor behöver en morallära att följa, för annars har vi ingenting annat än egoism som styr oss. Och med egoism följer bara sådant som mobbing, våld och i sista hand krig… För att säga det rent ut; Om Putin reflekterade över sin nästas väl, om han på något sätt reflekterade över att hela jorden är en gudomlig skapelse och att (endast) den som är utan skuld kan kasta första stenen så skulle han inte attackera Ukraina nu!

Pax et bonum!