Lär oss betänka…

Det är måndag förmiddag, och jag hade planerat att arbeta med praktiska ting ute i Saltvik. Igår kväll fick jag så mycket att fundera på att det ändå blir lite blogg-skrivande istället. Mina två reflektioner idag kan förvisso tyckas så olika att det bildas en disharmoni när de kommer fram i samma text, men det är så min hjärna fungerar… och möjligen stöder de varandra.

Först av allt. Jag nåddes i går av budet att en kär vän och broder, som därtill är en viktig del av vår släkt, gått ur tiden mycket överraskande och mänskligt sett alltför tidigt. Världen ter sig plötsligt lite annorlunda. Färger och ljud blir liksom dova. Vad man än tänker på eller sysslar med, så dyker den nyss avlidne och hans familj upp i ens medvetande. Förfäran och sorg blandas med tacksamhet över att ha fått lära känna honom. Insikten att min sorg förstås är obetydlig i förhållande till den som hans hustru, barn och barnbarn känner finns där någonstans. En förvirrad undring om jag genast borde ringa och tala med någon av dem eller om det skulle vara att tränga sig på…

En stark tanke är att ”Lär oss betänka huru få våra dagar äro, för att vi må undfå visa hjärtan” (Psaltaren 90:12). Vi behöver tänka på hur kort ett människoliv är, men kanske ännu mer på hur oerhört överraskande det kan sluta. Det förefaller vara en rimlig målsättning att vid envar tidpunkt, eller åtminstone vid slutet av varje dag, ha en sådan relation till alla man bryr sig om att det inte finns något att ångra. Vad ett vist hjärta i övrigt innebär är säkert upp till var och en att fundera över, men att alltid utgå från insikten att såväl det egna livet som andra människors liv kan ta slut när som helst torde ge bakgrund och en referensram som är nyttig, vis och realistisk.

Med en stilla bön om att de närmast sörjande ska finna tröst, och att vi alla ska kunna ta ett litet steg närmare ett vist hjärta, väljer jag att göra ett till synes orimligt hopp till fotboll och organisationskultur…

Jag har ett närmast osunt intresse för att följa det engelska fotbollslaget Chelsea i vått och torrt. Laget har den senaste 20-årsperioden kontinuerligt levererat framgångar på mycket hög nivå, och allt tyder på att det kommer att fortsätta. Jag skriver så för att det kommit att ligga i klubbens kultur att inte acceptera något annat än framgång. Nu har de senaste 6 – 7 veckorna varit riktigt besvärliga, och någon enstaka förlust har kombinerats med mängder av oavgjorda matcher – så pass att viss oro har kunnat märkas i laget. Att då – som igår kväll – få möta Tottenham är en sann glädje. Tottenham är nämligen en London-klubb som präglas av en grundmurad förlorarkultur, även om den förstås i sig utövas på en hög internationell nivå. Naturligtvis vann Chelsea med 2 – 0 och ordningen är återställd. Chelsea vinner regelmässigt, och Tottenham förlorar tillräcklig ofta för att aldrig nå toppen. Här är dock inte fotbollen det viktiga, och framför allt inte vem jag råkar hålla på. Det viktiga är kulturen. Kultur i en organisation är helt avgörande. Kulturen kommer alltid att vinna över strategi-beslut och styrdokument, och kulturen lever i den regelbundna praktiken. Kulturen är vad människorna verkligen gör, inte vad de borde göra eller vad de säger sig göra. I alla organisationer, med början i det egna hushållet behöver vi alltså fundera på vilken kultur som råder, och vilka praktiker den kulturen leder till…

För att knyta ihop… Jag tänker att det vore vist att fundera på huru få våra dagar äro, hur abrupt vårt och andras liv kan sluta och utgående från det, i praktisk handling, skapa en kultur i våra vardagsverkligheter som utgår från att göra varandra så gott som möjligt.

Pax et bonum