2021 – bloggat och klart

Jag har faktiskt bloggat ett år nu, och 70 inlägg har det blivit. Jag har skrivit blogg så regelbundet att det nog blivit en vana. Möjligen har bloggen blivit den dagbok, som jag aldrig kom att förverkliga. Bloggandets främsta fördel är att det tvingar en att fundera igenom vad man egentligen tycker. En snabb-skanning av vad jag skrivit ger vid handen att jag nog framställt mig själv som en klokare person än vad jag egentligen är och uppmanar mina läsare till sådant jag själv alltid inte lever upp till. Och så märker jag att jag får relativt lite respons. Ganska ofta gillas nog mina via Facebook delade inlägg, men väldigt sällan får jag tillbaka någon reflektion, och jag hade nog tänkt mig bloggandet som en kanal för att också få återkoppling.

Mitt 2021 har inneburit två nya hem – ett i Mariehamn och ett i Saltvik, en ny roll som präst och en ny roll som farfar. Det här har jag förstås bloggat om. Men mest har jag nog bloggat om hur människor i vår tid på olika sätt tar ensidigt ställning i massor av olika frågeställningar, medan jag själv allt oftare tycker att ett ”både och”- synsätt verkar vara det förnuftigaste. I mina inlägg har jag därför ofta uppmanat till att fråga sig om inte ett mer mångfacetterat och genomtänkt synsätt vore bättre. Särskilt har jag nog funderat over begreppspar som ”kropp och själ” samt ”innehåll och yta”. Jag är på riktigt oroad över att ytlighet och kortsiktiga kickar i vår tid dominerar så över djup reflektion och långsiktig tillfredsställelse.

Jag har skrivit väldigt lite om Covid-19, eftersom jag jag förstår så lite av hela fenomenet och de viljestarka rörelser som nu frodas kring ämnet.

Jag är fundersam över vad vi i den kristna kyrkan ska göra för att bryta igenom den mur av relativt ointresse som finns mot oss och det 2000-åriga vishetsarv och glädjebudskap vi förvaltar. Vi människor lever i en tid av hög materiell välfärd [för ett stort flertal], men samtidigt också stor ångest och känsla av meningslöshet. Svaren vi behöver finns i den kristna tron, och den kristna trons praktik förvaltas av kyrkan, och lokalt av församlingen. Jag menar att församlingen gör mycket gott, men att vi inte alls når ut till församlingsmedlemmarna så brett som vi borde. Det här ämnet är det jag vill ägna mitt 2022 åt. Det är ett svårt och utmanande ämne, men förstås inte lika omöjligt som att förenkla den åländska kommun-strukturen…

Tack för ett utmanande och lärorikt år.

Med hopp om ett välsignat nytt år – för oss alla!

Pax et bonum