Onsdagssjukan slog till igen…

Jag är lite osäker på hur länge det här har pågått nu, men det ligger någonstans i spannet 4 – 6 veckor. Under den tiden har jag varit omväxlande förkyld och helt frisk. Det är märkligt och frustrerande. Vissa dar orkar jag jobba och träna som vanligt och vissa dar är jag helt utslagen. Covid -19 är det inte, enligt tagna prover. Det mest frustrerande är att jag alltid verkar vara sjuk på onsdagar, och onsdagen är på många sätt en viktigt dag i mitt liv. Dels har vi då vårt planeringsmöte i församlingen då man både får träffa alla kolleger och planera arbetet, dels är det frimurarnas mötesdag i Mariehamn. Igår hade vi vår traditionella jul-loge och igen låg jag hemma i sängen…

Det ovanstående kan man ju tycka att är ett ganska ointressant gruvande över ett hälsotillstånd som minsann inte är värre än mången annans… men min poäng är snarast att visa på att jag är kristen präst och frimurare och därför saknar mina onsdagar. Det här är viktiga saker och ingenting jag döljer – tvärtom faktiskt, jag berättar gärna! Till den här bloggtexten blev jag inspirerad av en trevlig man som i all välmening förklarade för mig att jag nog klarar mig bra som präst men att jag absolut inte ska berätta om att jag är frimurare… Därför berättar jag nu – igen. Hela det västerländska demokratiska, jämställda samhället (också med alla sina brister) som vi är stolta över och vill utveckla vidare bygger på kristen tro, kultur, etik och moral. I många fall har utvecklingen till vårt fina samhälle drivits av frimurare. Jag är olycklig över att många verkar glömma det här idag, och ännu olyckligare över att många verkar vilja dölja att det här är ett kristet samhälle. Om och när det inte längre är ett sådant så vet vi inte vad som ersätter den nuvarande demokratiska och jämställda ordningen. En titt i omvärlden på samhällen som byggts upp på en ateistisk grund inspirerar inte…

Det är – för övrigt – intressant att vi på Åland nu har en debatt om religion, konfessionslöshet och pedagogik utgående från en nalle utklädd till präst. Det är bra att vi intresserar oss för de här frågorna och kanske ett tecken i tiden att just en utklädd nalle är huvudpersonen. Egentligen är det ju inte frågan om en nalles vara eller inte vara som är intressant utan hur vi ser på existentiella och mystika frågor i allmänhet och i synnerhet då vi uppfostrar våra barn. Det senare är nog inte frågor som fullvärdigt kan avhandlas på insändarsidor och i Facebook-flöden, utan är värda fördjupning. Men det är kanske där skon klämmer – ger vi oss tid till fördjupning i dag? Många verkar tycka att stressen är stor, men hur många vågar stanna upp för att förundras och fundera på livet? Vännen Kent Danielsson skrev nyligen att vad vi människor behöver är samhörighet med andra människor, naturen och det andliga. Oj, vad jag hoppas på att få uppleva en tid när vi igen bygger upp gemenskap och samhälle på just de grundvalarna.

Och oj, hur jag förstår att det här kortfattade bloggformatet är precis lika olämpligt som insändare och Facebook-flöden för att ta itu med riktigt viktiga frågor…

För övrigt mår jag lite bättre idag. Det är ju redan torsdag.