Kropp och själ

Sedan min senaste bloggpost har jag varit upptagen med att delta i värdskapet för Nordiskt idrottsmöte som i år hölls på Åland och följt upp det med pilgrimsvandring och festhögmässa i Saltviks kyrka. Det är verkligen en förmån att få delta i två sådana evenemang…

…så olika evenemang skulle man lätt kunna skriva, och jag tror att det är så de flesta skulle se på det. Det kanske kännas om helt olika världar när man jämför de nordiska ländernas olympiska kommittéer, riksidrottsförbundet och de självstyrda områdens idrottsorganisationer med ett biskopsbesök i Saltvik. I idrottsmötet är naturligtvis fysisk rörelse och helst i föreningsform huvudsaken, men samtidigt blir det tydligt att ingen idrottsrörelse fungerar utan sina eldsjälar – de som brinner för något helt enkelt för att de tycker att det rätt och ger dem energi. Ingen idrott utan själ, således. Och i kyrkan där ju omsorgen om själen kan tyckas oerhört central gäller också att man inte riktigt kan hitta fram till sin själ utan att röra på kroppen. Pilgrimsvandring som vi idag genomförde en liten mikroversion utav är alltid bra, men man får också påminna sig att själen behöver få utlopp för sin energi genom handlingar och ord. Det har föga betydelse att tänka aldrig så fromma tankar om man inte låter dem leda till goda gärningar och vänliga ord. Ingen godhet utan handling, kunde man kanske säga.

…så otroligt lika evenemang vill jag egentligen skriva. Föreningsidrotten och kyrkan är samhällsbärande institutioner som varit oerhört centrala för att bygga dagens demokratiska, rika välfärdssamhälle. De har varit centrala på olika sätt, men båda mycket centrala för stora delar av befolkningen och för samhällsutvecklingen. Nu brottas båda med att framför allt unga människor inte vill vara med längre. På något sätt är båda möjligen på väg att förlora i vardaglig relevans. Vad borde vi då göra? En tanke kan vara att öka ”marknadsföringen” så att människorna igen börjar förstå hur fin kyrkan och föreningsidrotten är. En annan tanken kan vara att vi som är aktiva idag förändrar oss och vår verksamhet så att den attraherar dem som nu inte vill var med. En tredje tanke, och den tror jag just nu är den rätta, är följande. Bjud aktivt in de passiva men lite intresserade till verksamheterna och utveckla verksamheterna tillsammans med de nya människorna, alltså inte för dem och inte utan dem utan med dem. Medskapande tror jag är rätt väg framåt, men en svårighet ligger förstås i hur man får de tveksamma in i det medskapandet. Det är säkert inte alls lätt, men förmodligen ändå betydlig lättare än att göra på på något av de två förstnämnda sätten. Dessutom får vi ju då inte bara fler medlemmar, för en relevant tidsenlig utveckling av verksamheterna, och därför fler medlemmar… Ny skönjer jag en positiv spiral…om vi får till medskapandet.

Edgar, eder lyckliga men ganska trötta bloggförfattare

Bilder från idrottsledningarnas besök på Pommern samt av biskop Bo-Göran framför min barndoms kyrka