Dagen efter…

Idag är det dagen efter min första mässa som ansvarig liturg. Lite känns det som om jag nu verkligen är präst. Utbildning är sin sak och ceremoniell vigning är sin sak, men att praktisera är liksom själva meningen med och målet för allt. Gick det bra? har en massa människor frågat mig. Ja, vad vet jag egentligen. Jag har fått betydligt fler uppmuntrande tillrop och tack än jag fått kritik och korrigeringsuppmaningar. Men det är ju naturligt eftersom folk i allmänhet är snälla och kyrkobesökare oftast ännu snällare. Dessutom uttalar ju sig de positiva gärna och de kritiska håller tand för tunga.

Men inte är det ju människornas respons som avgör om det gick bra eller ej. Det viktiga är om jag kunde förmedla någonting av den treenige Gudens närvaro och existens så att det i sin tur på något sätt kunde förändra någon människas liv till det bättre. Möjligen skulle det kunna uttryckas som att förkunna evangelium så att det blir relevant för nutidens människor. Men i så fall blir ju människornas reaktioner trots allt väsentliga för de som tyckte att mässan var dålig kunde ju sannolikt inte heller att ta till sig evangeliet. Mässan och prästens insats inte på något sätt en popularitetstävling – snarare tvärtom. Jag föreställer mig att en bra präst i någon mening ska vara som en bra fotbollsdomare – både proaktiv och aktiv men inte en huvudrollsinnehavare. Huvudrollen i Gudstjänsten spelas faktiskt av den treeniga Guden och alla i församlingen är lika väsentliga för mässan. Men fastän det inte är en popularitetstävling för prästen så har han eller hon ändå ett ansvar för att hela liturgin (och ofta också för predikan) genomförs så att det blir möjligt för församlingen att närma sig sin Gud.

Ja, kära läsare, vart vill jag egentligen komma med mitt resonemang så här dagen efter. Prästen är på något sätt samtidigt både jätteviktig och helt oviktig för mässan samtidigt som församlingens reaktioner är både oväsentliga och helt avgörande. Och det kanske är en bra bild av både mänskligt liv i allmänhet och kyrkans liv i synnerhet. Vårt liv är en ständig balansakt mellan olika krafter och synpunkter.

Men tillbaka till praktiken och dess betydelse. Vad man än har för synpunkt på religion, mässa och präster så är det bara våra handlingar som till sist betyder något. Det sägs att alla världens goda tankar sammanlagt väger mindre än en enda god handling. Sen är det en annan sak att sannolikheten för att göra goda handlingar nog ökar väsentlig om man tänker många goda tankar. Idag tänker jag att jag som präst har till uppgift att i olika situationer förmedla kristet evangelium på ett modernt och relevant sätt så att det påverkar människors tankevärld och i förlängningen leder till allt fler goda gärningar.

Och sen funderar jag på hur långt vi i kyrkan är ifrån att på riktigt intressera nya kyrkobesökare. Vi behöver verkligen modernisera vårt språkbruk, men utan att ändra något i budskapet. Snarare tror jag faktiskt att vi vinner på att bli tydligare samtidigt som vi blir modernare. Men den frågan är [jättemycket] för stor för det här blogginlägget. Det är ju liksom hela kyrkans [och därmed mänsklighetens] framtid jag funderar på här. Men om du som läser har konstruktiva synpunkter tar jag gärna emot dem…;-)

För övrigt tillredde jag lite smörgås åt familjen igår. Människan kan ju inte leva av tro allena…

Pax et bonum