Jag joggade/sprang nyss 10 km på en timme, en minut och en sekund. Jag tyckte det var så speciellt att siffrorna blev just bara ettor och nollor att det kändes som en bra bloggrubrik.
Min avsikt med länken var att se om jag klarade av att springa en mil på under 70 minuter, och den testen utföll ju mycket väl. Jag är faktiskt jätteglad att efter en sommar nästan utan träning och med mycket onyttig mat och dryck komma så nära det som jag länge tyckt vara en god målsättning; ”milen på en timme”. Jag brukar tänka att springer man en mil på en timme så är man nog åtminstone inte sjuk…och det här var nog tillräckligt nära för att ändå dra den slutsatsen.
Men vad är det egentligen för mening med den här bloggnoteringen – och för den delen med alla möjliga idrottsresultat som kontinuerligt rapporteras. Skulle jag ha varit en mycket bättre människa om klockan stannat på 59.59? Naturligtvis inte! Och skulle jag var en mycket sämre människa om jag inte orkade ta mig en mil till fots över huvud taget? Naturligtvis inte! Så vad är då egentligen meningen med att mäta sträckor och tider? Ärligt talat vet jag inte riktigt om det finns någon allmänmänsklig mening med det. Det finns mycket viktigare saker att både göra och mäta. Men för mig kan det ge ganska stor inspiration till träning, och jag menar att träning är bra för alla människor som inte har fysiskt krävande arbeten. Jag tror att våra totala varelser behöver fysiska utmaningar för att fungera väl. Och om mätning ger inspiration så är väl det bra – helt enkelt.
Och varför skulle det kunna göra någon allmän nytta att jag bloggar om min mätning i kväll? I någon egoistisk mening ger det kan ske mig något – jag presterade långt bättre än jag förväntade mig, och det blir helt enkelt roligare för mig om jag får berätta det för någon. Naturligtvis förstår jag att de flesta som läser det här inte kunde bry sig mindre, några tycker det är märkligt att beskriva en så medioker prestation som något att vara glad över och ytterligare några blir kanske ledsna för att de befinner sig i en situation där där t.o.m. min löpning framstår som ett helt oöverkomligt mål. Till de sistnämnda ber jag om ursäkt, det är inte er jag skriver för den här gången. Jag skriver till dig som är över 60 år gammal, tycker dig lida av lite övervikt och tycker att träning verkar skittråkigt. Dig utmanar jag nu. Ge dig ut på vägarna och gå, jogga eller spring. Ta sträckor som inspirerar dig och ta dig fram i ett tempo som du njuter av. Gör det här ofta och minst tre gånger i veckan. Den känsla av välbehag varje sådan runda ger är världens billigaste och bästa drog!
Och så fanns det då kanske en mening med att jag valde att testa mig själv på Toböle-vägarna i dag. Meningen var att jag skulle mäta upp ett så märkligt resultat att det skulle få bli en inspiration för andra att motionera!
För övrigt är jag från och med idag dubbelvaccinerad, tycker att regelbunden kyrkogång är ett utmärkt komplement till motionen och att Åland skulle kunna skötas mycket bättre om vi hade bara en enda kommun!
JORDAD ANDLIGHET 