Fantastiska samtal

Midsommarhelgen var fin på många sätt, men finast var nog de oväntade och viktiga samtalen. Samtalen med människor som jag nästan aldrig pratat med och samtalen med nära vänner som nu ville tala om [nästan] andliga frågor.

Det fina var att de här samtalen var djupa, ärliga och viktiga utan att bli jättedjupa och jätteviktiga. Vi talade om andliga frågor, utan att riktigt göra det. Det var som att människorna närmade sig både mig och ämnet som när man försiktigt doppar tårna i ett hav som ser inbjudande ut, men man faktiskt inte har en aning om huruvida det är kallt eller ej i vattnet och om det simmar farliga fiskar där.

Just det här försiktiga närmandet till de riktigt viktiga existentiella frågorna känner jag att var helt rätt. Dels kan man inte förvänta sig att folk plötsligt skall kasta sig in i en religion som man länge varit fundersam till, dels är det ganska skönt för mig att samtalen inte blir typ ”svåra” ännu. Vi talar alltså om försiktiga och nyfikna steg som möter den orutinerade prästens försiktiga förkunnelse. Det känns som att riktningen är den rätta och farten behaglig…

I övrigt har jag haft äran att döpa ett barn in den kristna församlingen. Jag var överväldigad och glad att få göra det. En ära, ett steg och nu känner jag mig mer redo för nästa steg.

Den här veckan ska jag förresten gå en pilgrimsvandring och golfa 36 hål fastan det nyrenoverade huset inte är på något sätt färdigt fixat…