Överväldigande

Jag har inte skrivit ett blogginlägg på 11 dagar. Det strider mot min tanke att skriva minst en gång i veckan…

…men jag har helt enkelt varit överväldigad. Det är idag en vecka sedan jag åkte till Borgå för att vigas till präst. Det var en stor upplevelse, ett livsavgörande och något som jag sannolikt inte alls förstår djupet av ännu. När jag kom hem därifrån åkte jag nästan omedelbart ner till Linköping för att hjälpa till med min älskade dotters hemresa. Naturligtvis är ett återseende av henne känslofyllt. Igår fick vi plötsligt (kändes det som) vatten, el och fiberanslutning till det som varit ett renoveringsprojekt i över nio månader. Vi har haft ett litet ”taklagsöl” och sannolikt kommer renoveringsprojektet i någon mening att ha blivit ett hem inom några dagar. Till detta kommer att några vänners familjer har tyckt att det vore en god idé att Finlands mest oerfarna präst nu på försommaren skulle ta hand om viktiga förrättningar i deras liv – samtidigt som jag tänker på att sommarpratet närmar sig – och kanske borde förberedas…

Jag trodde – på riktigt – att den 6 juni på många sätt var en mållinje att passera, och jag tänkte att det skulle bli oerhört vilsamt efter det. Det visar sig att linjen jag passerade inte alls var en mållinje, utan en startlinje. Men sannolikt är det lika löjligt att påstå att det är NU något börjar. Egentligen fortsätter [bara] livet, och egentligen finns det bara en startlinje, nämligen födelsen och bara en mållinje, nämligen den kroppsliga döden. Men egentligen tror jag inte att den heller är en verklig mållinje, utan mer troligt en jättespännande startlinje till.

Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd. Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast. På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång. Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr. Karin Boye