Nog är det ju lite märkligt att blogga om allt mellan himmel och jord i dessa tider och inte nämna Covid-19. Jag tänkte först skriva att det är att missa elefanten i rummet, men så är det ju inte alls! Alla talar [bara] om och agerar utifrån Covid-19, så det är snarare så att pandemin nu är själva rummet vi vistas i. Och jag förstår det inte! Det är antagligen därför jag tvekat att skriva om fenomenet. Jag förstår det verkligen inte. Och det skriver jag som inte dragit mig för att skriva om Gud och den åländska kommunstrukturen – två ämnen som verkligen kan sägas vara lite knepiga att beskriva rent logiskt.
Pandemin beskrivs som fruktansvärt dödlig men sägs också ha lägre dödlighet än vanliga influensor. I Sverige [om jag hört och informerats rätt] är Covid-19 nu den tredje vanligaste dödsorsaken, efter cancer och hjärt-och kärlsjukdomar. Så man kan fråga sig varför vi lamslår hela samhället för det här, men inte för cancern. Sannolikt för att Covid-19 smittar och det gör inte cancer, jag vet… Men med de ekonomiska insatser som görs för att motverka effekterna av Covid-19 kunde man rädda många fler liv om man bekämpade hungersnöd och spädbarnsdödlighet i framför allt Afrika, tror jag… Den här texten har säkert redan tagit mig till beteckningen ”foliehatt” för någon, för det är ju det man kallar alla som inte till fullo tycker som majoriteten. Men det är fullt möjligt att jag tycker som majoriteten, eftersom jag inte riktigt vet vad jag tycker. Jag undrar mer än jag tycker. Jag undrar varför alla beslutsfattare fruktar just den här sjukdomen så mycket mer än man fruktar all annan nöd och allt annat elände i världen. Man fruktar just den här sjukdomen så pass mycket att man är beredd att offra väldigt många människors vardag, ekonomi och rättigheter. Vi kommer aldrig att få reda på om det var rätt beslut eller ej, eftersom vi ju aldrig får två utfall att jämföra. På Åland vet vi dock att vårt näringsliv försvagas enormt just nu, och att riktigt många familjer får sin vardag och sina framtidsdrömmar förstörda. Det finns ett lidande i att inte få träffa sin nära och kära, framför allt hos den åldersgrupp som vi mest avser att skydda. Jag undrar om någon faktiskt vägt för- och nackdelar mot varandra, eller om ett världsomfattande grupptryck fått råda. Grupptryck från vem kan man fråga sig? Ja, jag vet inte, som sagt. Men jag vet att vi kommer att ha en helt annorlunda värld efter Covid-19, jämfört med vad vi hade före. Vi kommer inte att gå tillbaka till ruta noll när alla är vaccinerade. Möjligen kommer vi till och med, av olika orsaker, att ha en bättre värld på många sätt. Kanske kommer historiker att beskriva den här pandemin som en välsignelse – en vändpunkt bort från materialism och miljöförstörelse, vad vet jag?
Poängen är alltså att jag inte förstår varför man i just den här hälsofrågan reagerar så oerhört kraftigt och utan att beräkna för- och nackdelar för hela befolkningen och att göra den beräkning mångdimensionell. Men gjort är gjort och nu är det viktigt att genomföra vaccinerandet så fort och effektivt som möjligt så att vi kan öppna upp för mänsklig interaktion och börja leva i det nya normala. Och i den situationen förstår jag igen inte varför man bromsar vaccinerandet för de mycket små biverkningar som man möjligen tycker sig ha kunnat märka…
Men jag är ju bara ekonom och teolog. Vore jag medicinare och politiker skulle möjligen sakerna se ganska tydliga ut…
Pax et bonum
JORDAD ANDLIGHET 
Måste vi offra våra rättigheter och vår frihet under pandemin?
Alla restriktioner, regelverk och rekommendationer handlar om att försöka minska smittspridningen.
Björn Olsen, professor i infektionssjukdomar vid Uppsala universitet, sade i en intervju att han ser användandet av munskydd som en kärlekshandling gentemot sina medmänniskor. Jag skyddar mig inte mot Covid19 genom att bära munskydd men jag skyddar andra om jag själv skulle vara smittad. En fin tanke. Älska din nästa.
Kanske jag är naiv, men jag tror nog att alla beslutsfattare i västvärlden noga överväger för- och nackdelarna med restriktioner under pandemin. Alla länder har förvisso gjort misstag och felbedömningar, inget land har gjort allt rätt. I Tanzania är det annat, där behövs inga restriktioner. Det räcker med att be till Gud.
Det mest grundläggande i vår lagstiftning är att värna om medborgarnas liv och hälsa. Vi har också alla rätt till en värdig död. Sjukvårdspersonalen skall ges förutsättningar att verka utgående från detta.
Sverige har gått sin egen väg under pandemin. Bengt Lindroth skriver i sin bok ”Vi som inte var med i kriget” att Sverige saknar kollektiva minnen av krig och katastrofer till skillnad från de övriga nordiska länderna. Jag minns en annan svensk journalist som sommarpratade i Radio Åland för många år sedan. Han hade under sin karriär rapporterat från många krigshärdar ute i världen. Han var en av de första journalisterna som kom till Utö efter Estonias förlisning. Han såg unga finländska beväringar som oförtrutet bar iland lik som transporterats in från havet. För många av dessa unga män var det säkert första mötet med döden. Efter ett tag samlade befälhavaren ihop alla beväringar för att tillsammans be Fader vår. Det var ett ögonblick som den garvade krigsjournalisten aldrig glömde, ett prov på krishantering som enligt honom aldrig skulle ha kunnat ske i Sverige.
GillaGillad av 1 person