Jag noterar att jag inte ens tänkt på min blogg på över en vecka. Möjligen har det berott på vackert väder och golf, men i ännu högre grad på prästsysslor faktiskt. Det har igen varit en sån där vecka där jag ler åt frågan jag fick av en vän; Kan man faktiskt få månadslön för att jobba bara mellan 11 och 12 på söndagar? Naturligtvis var den frågan inte speciellt genomtänkt, men kanske den ger oss präster en välbehövlig tankeställare också – lägger vi faktiskt vår tid på rätt saker? Skulle livet kunna vara mindre stressigt, och vi ändå medverka till känsla av tro, hopp och kärlek i vår församling? Kunde kyrkans sätt att arbeta bli effektivare, liksom…? 😉
Hur som helst, jag blev kontaktad av en kollega med frågan om jag kunde skriva ett inlägg om skapelsen på Facebook. Jag skrev så här:
Jag har fått ett uppdrag att skriva om människan i skapelsen. Att be en människa att uttala sig om skapelsen är ungefär lika rimligt som att be en stol att berätta om sin snickare. Jag står alltså inför en omöjlig uppgift, men kanske är det just det bokstavligen ofattbara och omöjliga som är poängen.
Vi människor bygger hela tiden allt kraftfullare mikroskop och teleskop. Våra vetenskapsmän vill verkligen förstå hur stort universum är och samtidigt vilka alla beståndsdelar det är uppbyggt av. Det förefaller dock vara så att ju längre bort vi kan se i skapelsen, dess mer framstår den som bokstavligen oändlig (om universum tog slut någonstans – vad skulle komma sen, som inte tillhörde universum?). Och ju längre in vi kan komma i de minsta byggstenarna i skapelsen, dess tydligare blir det att vi aldrig kommer att kunna förstå allt – det finns liksom alltid mer som förbryllar.
Skapelsen är alltså obegriplig, men samtidigt ganska lätt att förstå sig på vad gäller just den lilla del vi människor fått att förvalta. Energin får vi från solen och med kreativitet och arbete kan vi förvalta energin så att vi får goda liv på jorden. Om vi väljer att under en tid konsumera mycket mer energi än vad som produceras under samma tid (t.ex. genom att använda fossilt bränsle från jordens inre), eller om människor väljer att genom krig förstöra resurser i stället för att vårda dem så kommer människorna som kollektiv att få sämre liv på jorden. Det här är ingenting vi kan komma runt. Det vi människor sår kommer vi (och andra varelser i skapelsen) att få skörda.
Jag tror att vi bör hantera skapelsen längs med två spår. Det ena är återhållsamhet och försiktighet i all konsumtion. Det andra är kreativitet och intelligent arbete för att på ett så bra sätt som möjligt använda den energi vi hela tiden får. Jag tror alltså inte att vi antingen ska vara sparsamma eller utveckla teknologin. Vi behöver både ock.
Och så behöver vi faktiskt – var och en – sluta vara egoistiska. Vi människor finns tillsammans här på jorden och vi behöver tillsammans verka för att skapelsen ska må bra. Massor av individuella optimeringar kan faktiskt visa sig bli en enda gigantisk suboptimering. Vi behöver innovation och gemensamt arbete samtidigt som vi behöver försiktighet, måttlighet och barmhärtighet.
Bilden föreställer helt enkelt en mycket liten del av skapelsen – en del som envetet överlevt torkan. Varför den gjort det vet jag inte, men jag förstår att uppskatta det. Den talar nog till mig just för att den är så obegriplig i sin skönhet. Jag vet inte vad blomman heter, men den har överlevt både torka och mina försök att med grästrimmer tukta tistlar och nässlor i dess omedelbara närhet. [Varför jag råkar tycka att jag har rätt att tukta just den delen av Guds skapelse får bli en annan historia] Mitt i allt svårt drabbar skapelsen mig med sin skönhet. Så enkelt kan det vara.
Vi behöver inte förstå hela skapelsen med vårt förstånd. Gud har givit oss både förnuft och samvete. Om vi använder båda kommer vi naturligt att vårda och upprätthålla skapelsen. Tror jag.
Pax et bonum
JORDAD ANDLIGHET 