Igår var det Ukrainas nationaldag och halvårsdagen av Rysslands invasion som inledde detta förfärliga krig. I Mariehamn upprätthåller några människor tappert en daglig protest utanför det ryska konsulatet. Jag spekulerar i att det möjligen är den mest regelbundna manifestationen i världen utanför en officiell rysk beskickning. I så fall vore ju det väldigt speciellt, men samtidigt väldigt ”Ålands-aktigt”. Världens minsta metropol – Mariehamn – innehåller institutioner som bara mycket större städer normalt har, och befolkningen är alltid ovanligt aktiv… Bilden är från Ukraina-platsen och gårdagens manifestation.
Det är ju trevligt att kunna hylla Åland och oss ålänningar igen, men samtidigt får vi på inga villkor glömma barbariet som pågår i Ukraina och det omänskliga lidande som nu regelbundet förorsakas helt oskyldiga människor. Vi får liksom inte i vår bekvämhet bli krigströtta och sluta stötta Ukrainarna på alla möjliga sätt. Dels vore det moraliskt fel, dels skulle det bidra till förutsättningar för att vi själva en dag utsätts för samma övergrepp.
Jag skriver alltså idag för att påminna oss om att hur det än går med el- och matpriserna här hemma och hur tungt det än kan kännas att en beställd ny bil kommer först om ett år så är det absolut INGENTING, jämfört med vad Ukrainas befolkning nu går igenom. Det här förstår ju både du och jag när vi tänker efter, men det är lite oroande att det offentliga samtalet alltmer börjar handla om el- och bränslepriser, eller kanske en fallande börs trots att situationen i Ukraina är fortsatt katastrofal…
På individplanet gäller nog fortfarande ”ora et labora”. Vi enskilda, ”vanliga” människor kan inte göra så mycket bättre än att be och sträva vidare med våra vardagssysslor vid gott mod. Och varje gång vi känner att vi vill klaga på något vardagsbekymmer minnas att det finns så många människor i världen, som skulle uppleva just vår vardagsverklighet som den största välsignelse! (också efter el- och matprishöjningar)
Pax et bonum
JORDAD ANDLIGHET 