Semester-blogg

Detta är min första semesterdag som präst. Jag har bland annat kommunicerat med en annan präst om intervjun i kyrkpressen där jag menar att kyrkan nu behöver diskutera sin syn på effektivitet. Det kändes egentligen inte ett dugg underligt att föra den dialogen på en semesterdag, för att vara präst är inte ett jobb. Det är inte ens ett yrke. Det är ett kall. Det är något man gör för att man behöver, vill och kan – eller känner ett inifrån kommande tvång, som just genom att det kommer inifrån inte är ett tvång.

Eftersom det inte är ett jobb som andra jobb så blir inte riktigt semestern semester som från andra jobb heller. Man slutar helt enkelt inte att relatera till frågor om Gud, eller frågor om hur det glada budskapet bäst ska föras ut. Det är bara så att man inte har Gudstjänster eller förrättningar som man ansvarar för…

Hur som helst. Vännen Kent Danielsson argumenterar för att vi borde fundera mera på vilken last ”skeppet kyrkan” bär med sig än vilken riktning skeppet seglar i. Han har absolut inte fel, och förmodligen inte helt rätt heller, på samma sätt som jag inte har 100 % rätt när jag frågar efter tydliga målsättningar. Kyrkan är kyrka och sysslar omätbara ting, men vi gör det i en värld som snurrar kring pengar och tid. Så länge de som utför sitt dagliga värv inom kyrkan vill göra det i uppvärmda hus och få betalt i pengar måste vi förhålla oss till de världsliga omständigheterna också – om än i andra hand. Annars kan vi lätt hamna i ett läge där vi tvingas koncentrera oss på det världsliga i första hand och det vore väldigt olyckligt.

Kent argumenterar för att fylla kyrkan med de traditionella kristna praktiker som under århundraden glömts bort i vår nordiska kyrka. Det tycker jag är en utmärkt målsättning. Tron behöver manifesteras både i ritualer och praktiker, samtidigt som vi låter den påverka allt vårt handlande gentemot medmänniskor. Då blir tron ingenting flummigt och underligt utan en naturlig del av livet – precis som den treeninge Guden är en del av allt. Eller möjligen är allt en del av den treenige Guden…

För övrigt finns det få jordiska händelser som för mig är finare än när precis hela familjen är samlad på stranden i Toböle och låter som om dom njuter av livet – och jag bara kan ligga still och lyssna.

Pax et bonum