I tisdags pilgrimsvandrade jag – förundrad, utmanad, tyst, pratande, ledd. En händelse och tanke från den dagen återkommer ständigt till mig och jag vill berätta om allt för dig!
Vännen Tabita som ledde vandringen bad oss vi ett tillfälle att under en tyst vandring plocka upp ett föremål som intresserade, var vackert eller bara var värt en reflektion. På kvällen skulle vi berätta för de andra varför just det föremålet från naturen var det som var och en valt. Det är inget underligt med det här. Sådan övningar är snarast ganska typiska för vad vi kan göra under en åländsk pilgrimsvandring, eftersom vi försöker förena naturens fysiska skönhet och utmaningar med en inre resa och nya tankar. Men vid samma tillfälle valde Tabita att ge oss alla ett litet tips för vår fortsatta vandring i hettan. Om man tar en tallkotte i varje hand och klämmer på dem medan man går så sväller inte händerna lika mycket och man mår därför bättre. Hon illustrerade pedagogiskt alltihop med en fin tallkotte som gått och klämt på…
På något sätt ledde det här till att jag tyckte att just en fin tallkotte vore både praktiskt och fint att plocka upp – och minsann hittade jag omedelbart en sådan. Den var fin och när jag klämde på den kände jag snabbt att den faktiskt också gjorde nytta. Allt var gott, eller snarare, allt borde vara gott. Jag kom nämligen att tänka på Tabitas magnifika stora tallkotte och i jämförelse med den var min inte mycket att visa upp på kvällen… Jag började alltså leta efter en STOR och vacker tallkotte! Det blev problematiskt. Medan jag gick och klämde på den lilla kotten visade det sig att det helt enkelt inte fanns någon kotte i hela Jomalaskogen som kunde mäta sig med Tabitas kotte! Min frustration och avund växte…nog skulle det ju vara fint att få presentera en extraordinär tallkotte på kvällen och kanske berätta en fin historia om hur JAG hittat alla kottars kotte… Men NEJ!
I det här skedet tänkte jag något i stil med att kan man inte vinna ett visst spel så kan man hitta på ett nytt spel – en helt ny kategori – och briljera i den i stället. Så jag sökte en fin grankotte och det var minsann lätt att hitta. Döm om min besvikelse när jag insåg att den mjuka grankotten över huvud taget inte hade någon god effekt på händernas svullnad. Det här var alltså heller ingenting att yvas över, utan snarare ett fördjupat misslyckande…
Jag vandrade och vandrade, tryckande på min lilla ursprungliga tallkotte och mådde nog objektivt sett bra, men grämde mig över att jag inte kunde hitta en finare kotte.
Tiden gick och vandringens mål om när när jag plötsligt får syn på TALLKOTTEN – den stora maffiga, nästan majestätiska – mina drömmars mål den här vandringsstunden. Jag plockar upp den, betraktar den och trycker försiktigt på den inuti handen…
TALLKOTTEN är obekväm och stickig. Den är vacker [på sitt sätt] men fungerar inte…
Om man bortser från att det kan verka fånigt att fundera på och söka tallkottar, så insåg jag då att här finns ett djupt och innerligt budskap för mig – och kanske också för dig?
Jaga inte det som förefaller stort och märkvärdigt [”stor tallkotte”] och vik inte av från den väg du vandrar för att söka något helt annat än det du är ämnad att söka [”grankotte”]. Det du redan har och är [”liten funktionell tallkotte”] är sannolikt tillräckligt bra. Njut av den lilla tallkotte du har och är…
Så lyder evangelium enligt liten tallkotte.
Pax et bonum
JORDAD ANDLIGHET 