Förundran

Jag har lagt sex stycken intressanta, utmanande och underbara arbetsdagar bakom mig. Kort sagt var det yttre formatet två dagar vandring från Marsund till Jomala kyrka (65 000 steg), vila ett dygn medan mina strävsamma vänner vandrade vidare, lite underhållskörning och kortvandring följt av Franciskusfest på Kökar i två dagar. Jag ledde en vandringsdag, höll två pilgrimsmässor och en andakt. Jag träffade teologer, hedersdoktorer, kändisförfattare, allmänt underbara människor, sökare, tvivlare, troende och en hindu som var med på allt vi gjorde…

Jag har inspiration för att jobba mer än jag borde, och förnyade insikter att det finns så många sätt att tänka – och man kan tänka tvärt emot vad jag gör och ändå ha rätt. Samtidigt kan jag ha rätt också… Man kan tycka jättemycket om varandra fastän man är helt olika, och jag är rädd för att man ibland inte behöver tycka om varandra alls fastän man är ganska lika…

Jag ´behöver snarare en arbetshöst än en blogguppdatering för att få ut det jag fick in under blott sex dagar. Det kan man förundras över. Hur kan så måttliga omständigheter vara grogrund för så mycket gott? Eller är det just resursknappheten som skapar det goda? Är frågorna alltid viktigare än svaren?

Om jag ändå försöker sammanfatta så kort som jag brukar så kan det bli så här. Människor är viktigare än ting. Det ger mer att förundras än att undra. Som präst kan man inte omvända någon, men man kan försöka hålla foten i dörren tills Anden kommer. Man kommer aldrig att rädda det man borde rädda, men man kommer att rädda det man älskar. Ju mer vi älskar skapelsen, dess bättre kommer vi att sköta den. I begynnelsen var Ordet, och Ordet var Gud, och sedan blev det Big Bang… Det är bra att försöka ta reda på hur allt fungerar, och inom vetenskapen är det sista ordet aldrig sagt. Vill man snarare ta reda på varför allt fungerar är det bättre att söka det första Ordet än det sista…

…och TACK till alla som delade ett stycke liv

Pax et bonum