Som det inte alls var tänkt – blev det perfekt!

Jag skulle inte blogga nu. Jag skulle vara på vandring i Lemland, och snart slå mig ner med ett dussin kamrater för att äta en vegetarisk lunch på ett spännande ställe. Jag skulle vara i pilgrimsbubblan och inte bry mig om vare sig bloggar eller Facebook. Det var tänkt att vara perfekt.

Men så blev det inte. Efter två dagars vandring och cirka 65 000 steg i hög värme drabbades jag av skavsår, och inte sådana som man fixar med ett skavsårsplåster, om man säger så… Till saken hör att jag nog har medvandrare som tampats med än svårare skavsår, och varit tapprare än jag. All ”cred” till dom, men jag tänker att ibland måste man inte vara en hjälte, ibland måste man inte kämpa. Ibland får man faktiskt söka sig fram där vägen är lite lättare. Eller som jag sagt i ett Andrum på Yle; ”De ska va gött å leva också”

Kort sagt. Jag tog paus i vandrandet, och vårdade mina skavsår. Det gjorde att jag nu mår [förhållandevis] jättebra, att jag fått en del eftersläpande jobb gjort, att jag haft några intressanta möten i stan, att jag kunnat förbereda mina andakter och mässor bättre, att jag kunnat var kurir för sporttejp [till skavsår förstås] och choklad [för humöret] och att jag idag kan sköta gruppens bagagetransport. Allt har alltså fallit väl ut, för att jag följde den väg Herren [lite smärtsamt] visade mig. Ofta är det förstås bra att böja ner huvudet och kämpa vidare när en motgång kommer, men nog kan en motgång också vara ett tecken på att man behöver ändra något i sitt liv. Jag tror att vi alltid ska vara ihärdiga i vår strävan att göra gott, och ibland är det faktiskt bara att traska på, MEN ibland kan det vara mycket bättre att böja sig för omständigheterna och inte vara så envis, för man kanske gör mera gott då.

Det enda som är säkert är att den som söker ska finna – om hen än vandrar, cyklar eller vilar…

Jag väljer en bild av ett träd som nog inte alls blev som det tänkte sig i våras, men som samtidigt förmodligen är det mest beundrade och fotograferade trädet i sin omgivning. Sannolikt bryr sig dock inte träd om att vara beundrade och fotograferade. I den meningen är de ju betydligt klokare än många av oss människor…

Nu ska jag packa ihop och återansluta till mina pilgrimsvänner i Lumparlands kyrka. Fortsättningen på vandring och helg förutsätter jag att också blir perfekt – på något sätt.

Pax et bonum