Vemod

Jag förstår att det är underligt att skriva om vemod en underskön kväll mellan sommarsolståndet och midsommar. Det är verkligen lätt att tänka ”Vår bästa tid är nu…” Och det är kanske därför jag kan känna lite vemod. Det är egentligen inte underligare än att jag brukar känna mig upprymd strax efter vintersolståndet, eller alltså när det är som mörkast… Jag känner helt enkelt vemod över att det snart är över…

Jag har den egenheten att mitt mående och humör i hög grad påverkas av det som komma ska, snarare än det som är just nu. Jag förstår intellektuellt att det är rätt att leva i nuet, men jag lever på sätt och vis alltid i framtiden. Det gäller till och med mitt jobb, faktiskt. Jag finner större tillfredsställelse i att planera en förrättning än att faktiskt hålla den. Och frågan är om jag inte också finner större tillfredsställelse i att tänka tillbaka på hur allt gick än att faktiskt göra arbetet.

Så underlig är jag alltså. Såväl framtid och drömmar som det redan gjorda och minnena verkar intressera mig mer än verkligheten. Sån är jag och det lider jag inte av, men möjligen är det mycket påfrestande för min omgivning som gärna är just där den är vid ett givet tillfälle.

Senast Agnes var på besök såg jag mycket fram emot det, men medan hon var på plats lagade jag mest mat vill jag minnas, och plötsligt låg bara leksakerna kvar och barnbarnet var borta. Då var jag nog också vemodig en stund, innan jag kunde börja fokusera på hur trevligt det ska bli att träffa henne nästa gång 🙂

Nu ligger ju i och för sig midsommarfirande framför oss alla, så det ska nog gå att pressa undan vemodet över att perioden med ständigt mera ljus nu är över. Med detta blogginlägg vill jag önska just dig som nu läser den här bloggen en välsignad midsommar präglad av frid, enighet och glädje!

Pax et bonum