Jordfästningens visdom

Jag har inte bloggat på två veckor, för jag har inte hunnit… Så utomordentligt fånigt – ”inte hunnit” – det är klart att jag skulle ha hunnit, för jag har ju fått 16 nya fräscha timmar varje dygn (jag sover åtta…), för att göra det jag prioriterar. Så sanningen är att jag inte prioriterat bloggen. Möjligen har det varit rätt, men samtidigt rör det sig om två veckor när jag varit med om väldigt mycket, tänkt många tankar och också tänkt att det jag kom på nu skulle nog vara värt att blogga om. Ändå har jag inte gjort det…för jag har tyckt att något annat varit viktigare…

Idag har jag jordfäst en människa. Jordfästning – avskedet, hoppet om evigt liv, minnena, berättelserna – får en alltid att för en stund bli lite klokare. Man betänker liksom hur få dagar man har och får därför ett lite visare hjärta… Vi finns här på jorden en stund för att hjälpa varandra, och allt annat är lite oviktigt. Vi måste inte stressa runt och jaga titlar, pengar, prylar och vinster. Vi får duga och finnas till för varandra. Det är det enda, tror jag, för oss människor att förhålla sig till. Att duga som man är och verka för medmänniskornas bästa – var och en utgående från sina förutsättningar.

Det här är något vi får göra, inte något vi måste… och däri ligger en fantastisk skillnad. Det betyder till exempel att när jag tycker att jag inte skrivit riktigt så mycket som jag velat (och som en präst borde…???) den senaste tiden, så ska jag inte skärpa mig och klämma in mer i schemat, utan jag får slappna av och känna att när jag skriver så skriver jag…

Pax et bonum

ps. Jag är fostrad in i arbetslivet av en chef som (skämtsamt?) sa att veckan har sju dagar och vid behov helgen därtill, och varje dygn har 24 timmar och vid behov natten därtill. Nu har jag en chef som månar om mitt välbefinnande så pass att jag inte ens får arbeta lite grann på ledig dag. Kanske det igen är så att kyrkan är föregångare. Så brukar det ofta vara.

Nu ska jag fundera en liten stund på lördagens jordfästning, fast det blivit kväll. Jag fungerar nämligen så att jag inte tycker jag kan planera två förrättningar parallellt – det skulle inte göra någondera riktigt rättvisa….