Påskhelgen var fin – mycket umgänge med nära och kära samt förstås många kyrkobesök, både som ansvarig och som enbart njutande. Många känslor blev det och stor glädje över den befrielse och det liv – den sanning och det ljus – som vi människor får glädja oss åt genom Kristi uppståndelse. Lite tomt också när utomlands boende barn åkte utomlands igen. Och lite oro. Den här våren har jag tänkt att det är oroligt att ha ett barn boende i Bryssel, som ju i många avseenden är Europas centrum, och man vet ju inte vad bunkertsaren Putin kan få för sig. Nu känns det plötsligt minst lika oroligt att ha ett barn i Linköping… tyvärr.
Men jag ska inte belasta dig mera med varken påskens mysterier eller oro för världslaget.
Idag har jag nämligen sågat och huggit ved ett antal timmar, faktiskt så pass att jag blev ordentligt trött. Precis när jag insåg att jag var så trött att jag helt enkelt skulle bli tvungen att lämna en del ohugget fick jag en signal i min nya, fina, mångfunktionella pulsklocka. Klockan var då så mycket att jag glatt konstaterade att det kunde ha gjorts ett ledningsmål för IFK, men i stället säger klockjäkeln: ”Nu är det verkligen dags att röra på sig”. Där och då slutade jag lita på den klockan, och vi är inte vänner längre. Den kommer inte att få sova med mig igen, för om den tycker att jag ska börja göra nåt efter tre timmars vedhuggning är den nog inte särskilt pålitlig i andra sammanhang heller…
Förresten tycker min kropp att vi ska fortsätta den glada påskfrossan tillsammans, men den har fel den också…
Pax et bonum
JORDAD ANDLIGHET 