Inför helgen

Det här är texten jag skrev inför helgen i Ålandstidningen. Jag skrev på onsdag eftermiddag, och kunde då inte på något sätt fatta omfattningen av det vansinne vi nu ser…

”Ukraina. Hotet mot Ukraina. Risken för storkrig. Det mänskliga lidande som möjligen ligger framför oss i Europa. Hur skulle man i tankarna inför helgen kunna förbigå de här frågorna? Utvecklingen är nu så snabb att du som läser det här vet mycket mer än jag som skrev texten på onsdag eftermiddag.

Men ska då kyrkan och eller en enskild präst lägga sig i och kommentera storpolitiken? Nja, det finns säkert många som är bättre lämpade att kommentera krigshot och stormaktsrelationer än vad jag är. Samtidigt behöver vi alla som individer fundera över vad vi tycker och göra vad vi kan. Passivitet är nog inte rätt svar idag, och det som nu pågår i och omkring Ukraina är bokstavligen ”okristligt” – både som synonym till ”fasligt”, ”rysligt” och ”gräsligt” och som i ”motsatt till allt kristet tänkande”.

Kristendom bygger på förlåtelse, och som kristen ska man i princip förlåta allt och alla, men samtidigt ska vi aldrig acceptera det onda som sker i världen. Det är en väldig skillnad på att förlåta och att acceptera. Förlåtandet gör den som förlåter fri från agg och det är gott. Att acceptera är att låta något ont fortgå, och det kan vi aldrig göra – särskilt inte i vår religions namn.

”Den som är utan skuld kastar första stenen”, sa Jesus. Om varje världsledare (och för den delen varje människa) skulle minnas de orden och leva efter dem skulle aldrig ett bråk börja eller ett krig starta. Med det vill jag ha sagt att när vi bygger vårt liv på kristen tro och kristna grundprinciper så blir livet på jorden bättre.

Men vad kan egentligen du och jag göra – vi små enskilda individer på Åland? Jag tänker att det är bättre att göra lite gott än att inte göra någonting, och om många individer gör lite gott så blir summan väldigt bra, kanske till och med en verklig motkraft mot ondskan i världen. Exakt vad gott just du vill och kan göra vet förstås inte jag. Det är en fråga för vars och ens förnuft och samvete, men finns det en vilja så brukar det finnas en väg.”