Just nu och (åtminstone) ett år framåt är det officiellt att världens bästa klubblag är Chelsea FC. I många perspektiv, och för många människor, är det förstås helt oviktigt, men får oss som av olika skäl följer den världsvida fotbollen är det mycket viktigt. Chelsea har vunnit turneringen som spelas mellan de lag som förra året vann sina respektive världsdelars mästerskap för klubblag. ”Vi” har därmed nu vunnit allt som går att vinna för en fotbollsklubb! Visst är det värt ett blogginlägg.
Just nu är alltså fotbollsvärlden blå, och det gläder mig och många andra. Samtidigt är jag medveten om att det retar än fler, och att det nog kommer andra tider… Men i bloggen brukar jag ju inte fundera bara på vad som gläder mig, utan mera på vad man kan lära sig av det som sker, och jag tycker faktiskt att det finns allmän visdom att hämta ur framgångssagan Chelsea FC – nämligen fokus och ledarskap.
Sedan Roman Abramovich tog över klubben i juni 2003 har allt fokus varit oerhört starkt på framgång, och absolut ingenting annat än framgång. Metoderna har ändrat och ibland fokuserat investering, ibland försiktighet och utnyttjande av resurser som redan finns. Ibland har det köpts in färdiga världsstjärnor och ibland har man satsat på på egna produkter. Ibland har satsningarna varit mycket lyckosamma och ibland har det varit närmast katastrof-resultat (särskilt en lång historia av att köpa in etablerade målskyttar som omedelbart då de fått Chelseas nummer 9-tröja slutat göra mål). Ibland har affärsmodellerna varit nyskapande på ett briljant sätt och ibland har de rört sig utkanterna av vad som är tillåtet. Men aldrig har de varit sentimentala, försiktiga eller utan en tydlig målsättning. Genom denna fullständiga fokusering på mätbar framgång – i första hand på fotbollsplanen och i andra hand affärsmässigt (vilket också torde ha lyckats) har klubben uppnått just framgång. Nu finns det ingen titel som Chelsea inte skulle ha vunnit, och före Roman tog över vann man bara någon enstaka cuptitel. Lärdomen är alltså att alltid vara fokuserad! Jag tror att det man som individ eller organisation fokuserar fullständigt på kommer att bli verklighet – på ett eller annat sätt. Nu kan du ju invända att det är ett löjligt eller oväsentligt mål att vinna fotbollsframgång, och det kan stämma. Någon annan kan invända att Roman som rysk oligark förmodligen använt stora mängder oärligt förtjänta pengar, och det kan också stämma. Men det är inte poängen. Poängen är det totala fokuset, Oavsett vad som skett har klubben reagerat på rådande situation och vidtagit åtgärder för att nå sina mål – i det här fallet framgång som fotbollsklubb.
Ett av de tydligaste exemplen på osentimentalt och helt resultat-fokuserat agerande var när man för ungefär ett år sedan sparkade klubbikonen Frank Lampard från manager-rollen. Det kan inte ha varit lätt, och det var inte rätt ut någon annan synvinkel än det absoluta fokuset på resultat. Frank levererade inte resultat just då, och han fick gå. Han ersattes av en ny manager, som i sin tur inte gjort något annat än levererat resultat. Thomas Tuchel verkar också var helt resultat-fokuserad och osentimental, men samtidigt med en mycket god förmåga att hålla en grupp egocentriska topp-idrottare på gott humör. Det är förmodligen svårt för en utomstående att förstå allt han gör, men faktum är att han med en spelartrupp som förlorade under Frank Lampard omedelbart skapade ett lag som vunnit allt! Det visar om inte annat att ledarskapet för en grupp många gånger är viktigare än personal. och resurssituationen som sådan. Det tror jag är en fråga som ofta glöms bort framför allt inom offentlig sektor där debatten så ofta berör antal anställda och budgetmedel, men så sällan tydliga målsättningar och inspirerande ledarskap.
…funderar en ekonom och teolog som för en stund tillåtit sig att njuta av sportframgångar…
Pax et bonum
JORDAD ANDLIGHET 