…är det här ju sannerligen inte, men nu efter ett jullov som följts av Covid-19 och karantän känner jag att just fysisk aktivitet (löpning, promenad, gym, skogsarbete, snöröjning etc.) börjar bli mitt största behov. Mina karantäns-dagar har präglats av att sova länge, läsa mycket, se filmer med familjen, lyssna på pod-casts samt äta och dricka gott. Man skulle lätt kunna se det som ganska paradisiskt, men nu måste jag helt enkelt snart få utsätta kroppen för påfrestningar och kombinera det med betydligt mer asketiskt ätande och drickande – annars kommer jag inte att klara av mina (relativt intellektuella) arbetsuppgifter. Så hänger kropp och själ samman – vi behöver absolut stimulera bägge annars riskerar vi att bägge hamnar i obalans.
Just nu är mitt största problem ont i ryggen. Tydligen ska man inte ens försöka lyfta sin printer när man är i karantän. Samtidigt torde allmänkonditionen vara på sin lägsta nivå på många år, och inspirerad av något av de oändliga skämten på får jag nog också konstatera att ju mer jag är hemma dess mer ser jag ut som en hemlös. Men jag är säker på att jag innan karantänen är slut både ska kunna hitta rakapparaten och möjligen tvätta koftan som hängt med länge nu…
Men inget ont som inte har något gott med sig. Perspektiven har förändrats och jag ser säkert lite kärleksfullare både på sjuka och ensamma, vilket är en god sak. Samtidigt finns det ju oändliga förbättringsmöjligheter när man finner sig själv ganska nära något slags botten. Därför lovar jag nu…
…nej, just lova något tänker jag inte göra nu… Det har visat sig att de tider vi lever i lämpar sig mycket bättre för att göra saker (och möjligen berätta om dem senare) än att lova vitt och brett. Man ska liksom värpa först och kackla sen – inte tvärtom.
Med de 40 mörkaste dygnen bakom oss önskar jag oss alla en ännu ljusare framtid med en bild tagen vid kanten av vår brunn.
JORDAD ANDLIGHET 