Det är verkligen en märkesdag – både i allmänhet och för mig. Låt oss ta det i rubrikens ordning.
Trettondagen firas till minne av att ”det tre vise männen” kom till Betlehem för att hylla Judarnas nye konung – Jesus. Nå, nu vet vi egentligen inte om de var tre eller om de var män. Det skrivs att de var stjärntydare från öster, och de kan mycket väl ha varit en större grupp med både män och kvinnor, men just det är inte så viktigt här och nu. Det viktiga är att det kom människor bortifrån för att hylla Jesus, och det är på sätt och vis det första tecknet på att Jesus minsann inte bara skulle bli judarnas konung utan rikta sin gärning och sitt budskap till hela världen. Berättelsen om ”de tre vise männen” är en av de mest populära och omhuldade vi har i bibeln och den är känd också för många som inte säger sig vara troende. Det kan bero på att den så tydligt bejakar människans lust till att verkligen ge sig hän – något som de flesta av oss sist och slutligen inte vågar, utan bara drömmer om. Tänk att känna lusten, och sedan våga ge sig av mot ett hägrande mål ledd bara av en stjärna på himlen. Tänk att därtill fullständigt bejaka det du hittar under stjärnan – när du trott att du skulle hitta en prins i ett slott men hittar en ”oäkting” i ett stall. Tänk att ta till sig och bejaka just det du hittar när du vågar leta efter din dröm! Tänk att uppfatta det som sker som en välsignelse också när det inte går som du planerat. Den som krampaktigt klamrar sig fast vid det välkända och säkra, får inte vara med om så svindlande upplevelser. Därför är de vise männen så populära, och därför är det viktigt att vi idag firar trettondag. (Säg inte år någon, men ett tag i mitt liv undrade jag varför ingen av de ordinarie männen åkte till Jesus, utan alla skickade sin vice…)
Det är också den femte dagen idag – på corona-karantänen. Från Corona-fästningen i ”Firth of Salt” (som jag förstått att är en riktigt relevant engelsk översättning) kan rapporteras allt bättre hälsa och väldigt gott hopp om att gå ur karantänen och in i aktiv verksamhet efter dag 10.
Ettårsjubileum är det idag för den här anspråkslösa bloggen. Möjligen gick det lite med den som för de vise männen. Jag kastade mig ut i det okända och trodde att det skulle bli bra på ett visst sätt (tror man inte det ska man ju inte gärna kasta sig ut alls…), men det tycker jag inte att det blev. Jag har skrivit små texter med viss regelbundenhet under ett år och det har blivit bra på flera andra sätt än jag trodde, men som sagt inte som jag trodde… Varje gång något blir annorlunda än man tror lär man sig ju något, och det är ingen dålig sak…
Idag följde jag med prästvigningen från Borgå domkyrka. På sätt och vis var det också ett litet personligt jubileum, eftersom det var den första vigningen efter den där jag själv vigdes till präst. Det var en mäktig upplevelse att se. Det är så stora löften man ger, samtidigt som känslan av att vara omgiven av hjälp både på ett mänskligt och ett Gudomligt plan är stor. Igen imponerades och gladdes jag av vilken fin, stark, mänsklig och troende biskop vi har, samtidigt som jag förstås inte är i position att fälla omdömen om biskopen. Förresten är prästyrket inte heller som jag trodde…, på många sätt är det nog bättre. Man får bara be om att med Guds hjälp kunna göra ett också för moderna människor relevant jobb i en på många sätt utmanande tid…
Om det här var en ego-trippad blogg-post som siktade in sig bara på att rapportera om mina personliga märkesdagar? Nja, det tycker jag väl inte 🙂 Jag nämnde ju de tre vise männen också!
Pax et bonum
ps. Idag fick tre dockor till komma fram i julkrubba, men ärligt talat har dom lurat bakom stallet i två veckor nu, och inte varit på vandring…
JORDAD ANDLIGHET 