Att stressa

…förefaller så onödigt. Vart är det vi alla har så bråttom? Möjligen måste du jobba hårdare för att tjäna mer pengar så att du kan fynda på Black Friday och äntligen få de där sista prylarna som saknas för att ditt liv ska vara fullkomligt och lyckligt. Möjligen är det så, men jag finner det ytterst osannolikt…

Jag har ingen aning om varför just du stressar, jag har fullt sjå med att förstå varför jag själv gör det. I ungefär ett år – eller möjligen lite drygt det – har jag skyllt på att jag är i en ändringsfas i livet. Det är både yrke och bostad som ska bytas. Förr skyllde jag på andra saker, till exempel att barnen behövde hjälp eller att pappa var så sjuk. Nån gång har jag skyllt på en krävande chef och någon gång på oförstående politiker. Men väldigt sällan har jag tänkt att jag stressar väl för att jag bestämt mig för att stressa, fastän det är den mest sanna tanken. Det är ju minsann inte någon som tvingat mig till något, och min familj har inte varit särskilt krävande. Jag har nog mig själv att skylla, och i den här blogg-posten frågar jag dig om det kan vara på samma sätt för dig.

Vi är alla religiösa – frågan är bara vilken religion vi bekänner oss till och hur krävande vår gud är. Idag är popularitet och pengar ganska krävande religioner. Båda verkar fungera lite som saltvatten – ju mer du dricker desto törstigare blir man. Arbetsnarkomani förefaller vara en annan väldigt krävande religion med samma drag av krav på allt större offer. Själv försöker jag ägna mig år en religion som nog ställer stora krav, men som också innebär villkorslös förlåtelse och acceptans av alla. Det kan vara väldigt skönt!

”Försöker ägna sig åt en religion”, kanske du tycker är märkligt. Jag är ju präst, och har liksom gått ”all in”. Men det har faktiskt också sina sidor, för även som präst kan man låta arbetsnarkomani bli en huvudreligion och popularitet kan vara lika märkligt eftersträvansvärt som i många andra yrken. En av mina kolleger brukar varna för att börja tro på tron, i stället för på Gud. Och jag tycker mig nog ha sett tendenser till att tro på ritualen mer än på Gud. Och så finns ju möjligheten att fördöma andra utan att tillräckligt fundera över egna tillkortakommanden – som jag rent av kanske gör i det här stycket. Eller så blir ständig (överdriven) självrannsakan en religion i sig – eller åtminstone en manifestation…

Och alltid kan man göra enkla saker svåra genom att överanalysera dem. Enklast är det kanske så här; Gud är kärlek och allt du gör av kärlek är hans verk – varhelst du utför dina gärningar. Djävulen är rädsla och alltid då du gör något driven av rädsla så är det onda krafter som styr. Gud skapade ingen brådska…

Lite undrar jag nog också över varför det är så bråttom med julen. Varför skulle vi inte kunna fira adventstiden först och julen sedan? Men då skulle man kanske inte hinna köpa alla de där sakerna som leder till lycka…

Jag önskar oss alla en adventstid som också ger tid för eftertanke, och beslut om vad som verkligen är viktigt – för dig – just nu. Herre lär oss betänka huru få våra dagar är så att vi må undfå visa hjärtan.

Pax et bonum

Edgar