Predikan

Jag har inte bloggat på länge. Under samma tid har jag heller inte tränat. Jag har helt enkelt jobbat och och flyttat.

Idag fick jag för mig att dagens evangelium och mitt predikomanuskript kan fungera som blogginlägg. Och nu numera antar jag mina infall är den Heliga Andens verk. Så varsogoda:

Jesus sade:
”Om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också
förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta
er era överträdelser.”

Det är mycket sällan en evangelietext är så här kort, och ändå kan kanske
budskapet i den förkortas ytterligare, till en av raderna i Herrens bön: ”Förlåt oss
våra skulder, så som ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”.
Det verkar faktiskt som att vi här får en enkel modell för syndernas förlåtelse.
Var och en av oss kommer att bli precis lika förlåtna som vi själva förlåter dem
som gjort oss något ont. På sätt och vis är ju det ett tydligt evangelium. Det är
”bara” att förlåta alla, så blir vi själva förlåtna. Men här finns nog ändå att
fundera på – dels är det ju ofta inte så ”bara” att förlåta någon, dels finns den
skrämmande utsagan att om vi inte lyckas förlåta alla människor som gjort oss
någon orätt så kommer minsann inte heller Gud att förlåta oss.
Här inställer sig de mänskliga frågorna – är det möjligt att alltid förlåta, och i så
fall, är det faktiskt alltid rätt att förlåta? Dagens evangelietext är väldigt tydlig
här – man ska alltid förlåta! Men, kanske du tänker, det finns ju faktiskt
överträdelser som är helt oacceptabla och helt oförlåtliga. Krig och krigsbrott,
mord och våldtäkter, utnyttjande av svaga personer i beroendeställning för egen
vinning, för att ge några exempel. Ska vi faktiskt förlåta sådant?
Ja, säger Jesus. Vi ska alltid förlåta! Men han säger däremot inte att vi ska
acceptera sådana grova fel, eller någon form av orättvisa eller fel i samhället. Så
när vi tänker att något är oacceptabelt och oförlåtligt är det både rätt och fel. Vi
ska inte acceptera det som är fel. Vi ska inte acceptera någon form av orättvisa
eller några övergrepp. Men vi ska förlåta dem som gjort övergreppen. Vi ska
aktivt hindra att något ont sker samtidigt som vi förlåter dem som gjort det onda.
Det här är en nästan hisnande svår balansgång, men ingen har heller sagt att det
ska vara lätt att göra det rätta. Snarare talar vi ju om att gå den smala vägen när
vi följer Jesus. Men jag tror att den här balansgången – att inte acceptera onda
handlingar, utan i stället motarbeta dem, samtidigt som vi förlåter dem som ”oss
skyldiga äro” – faktiskt kan leda till mycket egen glädje här på jorden, genom
känslan att man gör rätt och inte blir kvar med ett eget mörkt bagage i sitt sinne.
När vi förberedde den här mässan hade vi med 6 stycken konfirmander som ju
också medverkar här. Jag frågade vad de tyckte om evangelietexten, och märkte
att de på riktigt tyckte att förlåtelse inte bara är bra utan snarare helt självklart.
”Varför skulle man gå omkring och gräma sig i stället för att förlåta?”, upplevde
jag som deras svar. Det gladde mig mycket att våra unga har den här fina
insikten, och jag berättade om det på kvällen för en grupp män i övre
medelåldern. De var i sin tur lika förvånade – och glada – som jag att förlåtelseverkade självklar för ungdomarna. Om förlåtelse – i kombination med ett icke-
accepterande av orättvisor – är självklart för våra ungdomar går vi sannerligen
en ljus framtid till mötes.
Förlåt att jag nu avslutar predikan med något som kan tyckas vara en ordlek –
men som är seriöst menad. Den kom till mig så tydligt att jag inte kan avstå.
Dörren in till det allra heligaste i Jerusalems tempel täcktes av ett tjockt tyg – 18
meter högt och 9 meter brett. För att komma in i det allra heligaste – där Gud
sades bo – skulle man alltså passera det här tyget – Förlåten. Dagens tema är
förlåtelse och evangeliet handlar om vikten av att bli förlåten, och därmed – i
någon mening – få närma sig Gud. Därmed kan man alltså betona på två sätt;
”Förlåten till det allra heligaste” och ”Förlåten till det allra heligaste”.
Förlåtelsen är oerhört central för vår kristna tro. Jesus dog på korset som ett
offer för att vi alla skulle kunna få våra synder förlåtna. Under sin kvalfyllda
offerdöd på korset bad Jesus att Gud skulle förlåta hans plågoandar, eftersom
han menade att de inte visste vad de gjorde. (Dessutom rämnade faktiskt förlåten
i templet när Jesus dog…) Att bli förlåten och själv kunna förlåta är själva
hörnstenen för vår tro.