Nu flyttar vi igen, den här gången till en mindre lägenhet med betydligt sämre utsikt. Måste vi flytta? Knappast… Köpeskillingen för lägenheten vi flyttar till motsvarar ungefär 30 års hyresskillnad. Alltså skulle vi mänskligt att döma ha kunnat hyra den stora, fina lägenheten vi nu bott i hela vår återstående livstid i stället för att köpa en mindre. Ekonomiskt torde all förtjänst tillfalla våra arvingar, men ändå känns det mycket bra att flytta till något ”eget”. Märkligt, egentligen eftersom jag faktiskt numera finner större värden i icke materiella ting – barn, barnbarn, fru, människokontakter i allmänhet och andlighet.
Kanske det hela tiden känts som att en hyresbostad ändå är lite tillfällig – man kan ju bli uppsagd. Kanske det kändes orimligt att hyra stort i stan samtidigt som vi renoverat rejält på landet. Kanske att äga just sin egen bostad har ett värde som ligger långt utanför ekonomiska värderingar. Kanske det helt enkelt bara var meningen att vi skulle flytta just nu. Åtminstone verkar de som tar över som nya hyresgäster jättelyckliga över att få bo här, och det gör oss jättelyckliga. Och så är vi ju nog nöjda med den lilla lägenheten vi flyttar till också…
Slutsatser och eller lärdomar av det här? Kanske att om man bara slappnar av och följer sitt inre (den Heliga Anden?) så verkar saker falla på plats. Så var det när vi började hyra, och så är det när vi slutar hyra. Kanske den bästa bönen alltid är ”Ske Din vilja”
Pax et bonum
Illustrerar med en bild från boendet vi lämnar och en från boendet vi flyttar till…
JORDAD ANDLIGHET 