Snoan

Jag har upplevt en vecka från torsdag kväll till torsdag kväll med ett synnerligen intensivt program. Det nordiska idrottsmötet följdes av planeringsdag i församlingen och vandring med festmässa i Saltvik. Men sedan började den verkliga resan – rent fysiskt till Lärkkulla och vidare till retreatgården Snoan. På Lärkkulla var vi åtta relativt nya präster som blev undervisade i och samtalade om både teori och praktik i församlingsarbetet. Det var intensivt och det var bra. Man började i samtalen ana hur olika vi människor är även om vi valt samma ganska speciella yrke och roll.

Poängen (eller åtminstone en huvudpoäng) med en retreat är att vara i tystnaden. Vi talade inte med varandra – sade inte ens ”hej” eller ”god morgon”. Vi åt tillsammans i tystnad. Det var underligt, det var skönt och det var mycket givande. Samtidigt fyllde vi på i hjärnan med mycket läsning av intressant litteratur, och hade korta avbrott för att reflektera över Herdepsalmen;

Herren är min herde,
ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft
och leder mig på rätta vägar,
sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal
fruktar jag något ont,
ty du är med mig,
din käpp och stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig
i mina fienders åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja
och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig
varje dag i mitt liv,
och Herrens hus skall vara mitt hem
så länge jag lever.

Det var för mig överraskande vad som händer när mediabruset [Jag var väldigt renlärig och fuskade bara så pass att jag tog reda på att Chelsea faktiskt slog Zenit…] och ljuden försvinner och ersätts av djup reflektion, eller egentligen av något sorts andlig frihet. Ingen sa åt mig vad jag skulle tänka, och när jag tänkte något så varken behövde eller fick jag berätta det för någon. Dagarna utvecklade sig till ett ett samtal med mig själv, som faktiskt allt mer kom att kännas som ett samtal mellan mig och Gud…

Jag har förstås inte rätt att berätta om de andras slutsatser och känner att det på många sätt är för tidigt att berätta om mina egna slutsatser. En del kommer jag nog aldrig att berätta om… Men för min del avslutades dagarna med att jag kände en märkligt stor frid, frihet och glädje på ett sätt som någon annan kanske också kan ha nytta utav:

Jag brukar få många idéer, och om de är sådana att de inte kan förverkligas genast så brukar jag teckna ner dem på listor, som sedan blir olika to do-projekt, vilka fyller kalendern och stressar mig. Idéer har alltså ofta lett till stress. Nu kände jag att idéerna i stället fick samlas till källor av möjligheter som jag kan hämta kraft och inspiration ur när jag har tid. I en sådan tankefigur blir alla idéer av godo och utgör möjligheter i stället för att vara tidspressade bördor. Kopiera den tankefiguren in i ditt liv om du har nytta av den, och överväg en retreat några dagar. I tystnade bor nämligen Gud!