Fotboll

Av alla oviktiga företeelser i världen är nog fotboll den överlägset viktigaste. Det är helt otroligt hur det som kallas ”det vackra spelet” [fastän det i många avseenden kan vara nog så fult] över tid engagerat och engagerar enorma mängder människor över geografiska, kulturella, religiösa och ekonomiska gränser. Det verkar faktiskt som att när allt förändras så är fotbollslojaliteten kvar. Utan att riktigt faktagranska påstår jag att av de engelska klubbar som startade ligasystemet är alla utom en kvar, medan av de bolag som vid samma tid var noterade på London-börsen är bara ett kvar. Det här kanske inte är exakt korrekt men storleksordningen lär vara rätt. Lägg till att det påstås att en man men något slags relativ lätthet kan byta arbete, bostadsort, livspartner och till och med religiös övertygelse. Men det lag man håller på i fotboll byter man inte – någonsin.

Just nu är världsfotbollen sannolikt mer underhållning än idrott och underhållningen tenderar att påminna om forna tiders gladiatorspel. Också på den romerska tiden var gladiatorerna ägda av någon, men vinnarna belönades med sådana summor att de ofta kunde köpa sig fria och därefter göra strålande karriärer utanför arenan. Idag läste jag att den ”livegne” Harry Kane begär en veckolön på 400 000 pund för att fortsätta spela för laget i sitt hjärta. Motsvarande dåraktiga löner finns på många håll och ägarna till de stora lagen har ofta ganska suspekt bakgrund i ganska suspekta länder. Storfotbollen håller sig också med en ojämlikhet mellan män och kvinnor som knappas skulle tolereras inom något annat område i västvärlden. Kort sagt är det på många sätt en dåraktig cirkus alltihop, men trots det är vi så oerhört många som bryr oss så oerhört mycket om fotboll – eller oftast bara om ett par, tre olika klubbar.

På många sätt tar dessutom storfotbollen fram det sämsta inom oss eller åtminstone inom mig. I lördags såg jag Liverpool – Chelsea i allsköns ro… tills en Chelsea-spelare blev utvisad, och jag bedömde att det var ett jätte- jätte- FELAKTIGT beslut. Om det sist och slutligen var fel vet jag inte, men de flesta bedömare verkar nog tycka så. Mitt bekymmer är inte om det var fel eller rätt, utan att jag vid TV:n använde ord som jag inte använt sen prästvigningen – om man säger så. På många sätt förpestade jag min familjs kväll med ilskan över det jag bedömde som grymt orättvist – fastän det inte egentligen påverkade någon av oss och ingen av oss kunde påverka vad som skedde. Naturligtvis var det dumt, men det är sånt fotboll gör med oss. På söndagskvällen gick jag på IFK-match för första gången på mycket länge. Det är väl inte direkt så att jag har kompetens [eller rätt] att döma den tidigare tränaren men jag tyckte absolut att jag ville stötta den nye tränaren och därmed hela laget. Glädjen jag kände över att ”vi” vann var nästan lika orimlig som min tidigare beskrivna besvikelse över ett domslut.

Fotbollen är alltså tämligen orimlig och vi som följer den är ofta tämligen orimliga. Men nog borde väl både företag och organisationer titta ganska noga på vad som gör att lojaliteten kan var så stor och känslosvallen så höga. Kanske finns det något att kopiera för att engagera människor riktigt mycket…

Eller är det bara skönt att ha en ventil nånstans som faktiskt på riktigt är betydelselös och därtill extremt enkel att förstå sig på. Modellen är ju liksom så enkel som att de blå alltid är bra och de röda alltid är dåliga! ( Jag utgår förstås från att de flesta som läser det här tycker tvärtom i färgfrågan…) Är det enkelheten i bedömningsmodellen i kombination med att vi faktiskt som supportrar inte kan påverka utfallet [och därför inte förväntas kämpa] som gör fotbollen så attraktiv?

Ja, inte vet jag. Men jag vet att hur djupsinnig och klok jag än försöker bli så verkar fotbollen kunna leda till orimliga känslosvall… Bara så du vet 🙂