Vemod

Vemod – mitt i allt…

Jag tillhör de människor som haft jättemycket tur i livet. Jag är frisk, har en underbar familj som det går bra för, får möta meningsfyllda utmaningar även i mogen ålder och har alla möjliga positiva upplevelser som man [jag?] gärna bloggar om och pratar om.

Så vad är problemet? Ingenting, tror jag! Men ibland på hösten känner jag ett stort vemod. Hösten ger en liten föraning om att allt jordiskt är ändligt, och kanske är det just för att jag älskar mitt jordiska liv som den lilla föraningen gör mig vemodig. Jag vet att jag alldeles nyligen skrev ett blogginlägg om hur fin min höst kommer att bli och alla de positiva känslorna finns kvar, men de kombineras med vemod – med den lilla aningen om att allt jordiskt har ett slut. Att närma sig höst och vinter är – på sätt och vis – att dö en smula. På samma sätt som att tillfälligt skiljas från en älskad människa.

Kanske är det viktigt att ibland känna vemod eller till och med sorg. Det är ju egentligen det enda sättet att hitta en relief till det positiva. Alfons Åbergs farmor menade ju också att Alfons skulle vara glad för att han är ledsen, för det var bara genom den känslan han sen kunde veta att han verkligen var glad…

Memento mori – kom ihåg att du är dödlig. Inte så att du ska frukta döden och inte heller så att du kan göra vad som helst för du ska ändå dö, utan gör så mycket gott som möjligt så snart som möjligt för du vet inte hur mycket tid du har. Ungefär det tror jag att mitt höstvemod vill säga till mig. Så jag antar att vemodet egentligen är en god vän, men jag tycker ändå bättre om när dagarna blir längre, när man väntar hem utomlands boende barn och när man flyttar ut trädgårdsmöbler och grill. Kortare dagar, färre barn och tomma altaner är nyttiga erfarenheter, men inte roliga.

Ett blogginlägg utan mening? Kanske. Eller kanske ett blogginlägg som visar på den balansakt våra jordeliv är. Vår stund på jorden är ofta underbar, men den innehåller också mycket svärta. Varken Gud eller (ärliga) människor har lovat oss en helt smärtfri jordevandring. Det är fakta, och att erkänna fakta är all vishets begynnelse lär JK Paasikivi ha menat.

Den kristna tron är att vi får hjälp att klara både svårigheter och vemod om vi ber om den hjälpen. För mig är det också ett faktum!

Pax et bonum