Visdom – kopierad i bastukammaren

Jag brukar vara mån om att blogga på mitt eget sätt, att sätta mina egna tankar på pränt just så som dom faller sig för mig. Naturligtvis har jag fått inspiration någonstans ifrån, men det är alltid sist och slutligen mina egna tankar och ord. Fram tills idag. Jag läste nyss en text på Facebook som jag tyckte var så bra att jag bara skulle kunna försämra den om jag började använda egna ord. Så jag tog en bild ut från bastuns tvättrum och kopierade Alexander Kiedings text: Varsågod!

”Det finns saker man helt enkelt inte kan hjälpa till med, hur ren och odelad ens känsla än är. Man kan inte bota någons obotliga sjukdom. Man kan inte förmå någons förolyckade fru att återvända till livet. Man kan inte göra en sviken väns förtvivlan mindre förtvivlad. Att vanmäktigt förlora sina älskade barn till missbruk eller självmord är en plåga så djup att den saknar ord. Livet är inte alltid rättvist och ondska, sjukdom och död följer oss från vagga till grav.

Vi må vara kristna krigarmunkar eller dygdernas lärlingar och mästare men det i sig gör oss inte till helgon. Däremot kan det göra oss till vänner. Jesu vänner, varandras vänner och andras vänner. Och vad man som vän kan göra är att lyssna. Inte som en skicklig psykolog eller som en duktig terapeut med sin professionella distans, utan som en förtvivlad vän, en kännande medmänniska utan andra kvalifikationer än sitt eget omskurna hjärta; än sin egen nakna medkänsla.

Att dela en väns lidande är magi. Det kräver inget speciellt, samtidigt kräver det allt man har. Inga knep, inga trix, bara villigheten att dela det lidande man ser, hör, känner från vännen. Ingenting speciellt skall åstadkommas. Lidandet skall inte tas bort eller relativiseras, det skall bara erkännas, kännas och göra det lidande gör med oss: Det får oss att lida, sörja, förtvivla, vredgas eller vad det nu är.

Att känna sig förstådd i sitt lidande av någon som inte tror sig vara skickad att lindra det, eller ta bort det, det är en sann tröst. Sann tröst tar inte bort lidandet, sann tröst gör lidandet uthärdligt, så att den som lider orkar lida färdigt. När det är färdigt sjunker det undan av sig självt. Då har det bränt ut ett rum i den lidande och detta rum är stilla, ljust och fyllt av fri uppmärksamhet, inre rörlighet och känsla. Inte känslor; känsla.

Det är ett genombesjälat rum.

Äldre tiders tyska hade ett ord för detta fenomen. En genombesjälad människa var, sade man, “själisk”, seelig, vilket på högmedeltidens och hansatidens förtyskade svenska blev salig, eller säll. Att vara helt och hållet känsla, att vara genombesjälad, är ett sällsamt, sällsynt tillstånd och dess hemlighet blottas först när vi går till alla de indoeuropeiska språkens yttersta destillat, sanskrit, och ser vad salig heter där.

Det heter pri.

Detta lilla ord, pri, finns i latinska ord som primär, privat, prioritet, prins och pris, men även i germanska och fornnordiska ord där p har öppnats till ett f: fri. Fri i denna mening finns även i begreppet frid och i namnet Frigg, Odens gemål, och konnoterar inte helt enkelt “svängrum”, alltså en rent yttre frihet, utan en inre frihet, vilket visar sig i en sidobetydelse som i sanskrit har blivit den centrala, nämligen att älska.

Namnet Priya, som är ett flicknamn, betyder inte bara Den saliga, det betyder även Den älskande. Implicit i detta ryms en hel filosofi. Den säger att människan till sitt innersta väsen är ett älskande väsen, att hennes primära essens är aktiv kärlek. Den som är fri för att den är genombesjälad fylls helt enkelt av sitt sanna väsen, och kommer därigenom att hysa kärlek till alla den ser. Det smärtar. Gränslöst. Den smärta detta innebär är gränslös men ändå uthärdlig genom just älskandet, kärleken.

Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra.”