tycker jag nog att man kan säga att vi upplevde igår. På något sätt fick vi igång min farfars gamla slåttermaskin som drogs av en häst, men som i tiderna byggdes om av min pappa för att fungera också bakom en traktor. Nu förlängde jag fästet med ett kulfäste för att kunna dra den med fyrhjulingen. Det gick ganska enkelt, men när jag skulle fästa lien skruvade jag upp något som aldrig skulle skruvas upp och under en tid föreföll projektet att misslyckas innan det ens börjat…Men med hjälp av hustru, en son, mycket tålamod och kanske en gnutta tur fick vi dock lien på plats och kunde pröva…
Kort sagt drog jag i alla spaka jag fann det minsta rimliga och jag lyckades ställa alla möjliga vinklar och höjder men maskinen fortsatte att vara helt ofarlig, och därmed obrukbar… Till slut gav jag upp och överlät startförsöken till mina båda söner på tu man hand. Nu mätte jag ju inte tiden men det kan aldrig ha tagit över tio minuter innan de första grässtråna föll. Det här måste väl rimligen bero på att mina söner skolats bättre än jag själv, eller?
Hur som helst – under eftermiddagen slog pojkarna och dottern tillsammans det gräs som behövde slås på gården – och man gjorde det med en kombinerad utrustning av min farfars maskin med vår moderna dragare. Life is good – när man litar på varandra och inte drar sig varken för att använda det gamla eller för att använda nytt!
Ha det gott!
JORDAD ANDLIGHET 