Det är söndag morgon, solen skiner och jag har ställt in en skål benfria abborrfiléer i kylen, samtidigt som några mindre abborrar har sluppit filékniven men skall möta sitt öde i röken om en stund.
Jag har vaknat i mitt föräldrahem som vi haft möjlighet att totalrenovera och numera t.o.m. har något luftkonditionerat sovrum i.
Alla som jag ser som mina allra närmsta och käraste mår såvitt jag förstår bra. Det gäller i synnerhet vår svärdotter, som mår så himla bra att jag ska bli farfar i höst.
I går fick jag döpa ett barn in i den kristna församlingen. Barnet är fantastiskt och har fått komma till en fantastisk familj. Glädjen och förundran över att få medverka vid ett barns dop är… kort sagt…stor!
Jag tror att fortsättningen av sommaren kommer att innebära intressanta och upplyftande människomöten och roliga uppgifter på hemgården.
Jag känner att det här kunde vara ännu en i raden av självförhärligande Facebook-uppdateringar, men egentligen är det en påminnelse från Jona. Jag har (faktiskt) ingen bibel ute i Saltvik, så det får bli ur minnet med de risker det kan innebära; Jona skulle vila i ökenhettan och Gud lät hastigt ett skuggande träd växa upp som han kunde vila under. Ett par dygn senare hade trädet försvunnit och Jona blev väldigt arg på Gud och förbannande honom för att han tagit bort trädet. Då undrade Gud hur Jona kan tycka sig ha rätt att klaga på att något tas ifrån honom som från början givits helt gratis och bara av nåd. Det här är en bibelberättelse som jag tänker ofta på. Hur kan vi tycka oss ha rätt att vara arga över att bli av med något som vi faktiskt fått? Och ännu underligare – hur kan vi låta bli att vara tacksamma över de gåvor vi fått medan vi har dem kvar?
JORDAD ANDLIGHET 