Dagbok

Jag har känslan av att inte längta någonstans. Jag har det bra här och nu. Jag antar att det är så livet ska vara, och jag hoppas att du har det så… Själv konstaterar ja gatt känslan är lite okänd och ovanlig, för jag har alltid varit på väg någon [annan] stans…

Så kort sagt kära dagbok; Jag åt en fin frukost med kaffe, ägg, bacon och svamp. Jag ut till Norrsvedja och inspekterade nöjt pågående renovering innan jag [igen] hade överläggning med biskopen. Hade är en synnerligen trevlig man, och nog får jag en tjänst att sköta så småningom. Sedan bekämpande jag en del av det gräs som Herre är så givmild med just nu och åt en liten lunch bestående av grillad kryddstark korv, tomater från Närpes och rågbröd från Åland. Jag vilade lite i solen och bekämpade mera gräs innan jag valde att skydda jordgubbsplantorna från fåglar och rådjur.

Sedan ficka jag tvätta v mig och klä upp mig för att åka och ”arbeta” på ett konfirmationskaffe. Det var mycket trevligt. Omkring 40 personer skulle fira en konfirmand, men endast 4 av dem hade fått plats i kyrkan varför föräldrarna villa att någon skulle säga ”några väl valda ord” också till de som inte fått plats i kyrkan. Jag valde att tala om själva konfirmerandet, lilla bibeln, den gyllene regeln och frälsarkransen. Jag tror det gick bra…

Sedan har jag sett Åland United få med sig en lyckosam poäng som sånär skulle ha kunnat vara tre lyckosamma poäng…

Nu har jag unnat mig gravlaxsmörgås och öl. Jag bloggar. Jag tänker se Finland möta Tyskland i ishockey, och till sist tänker jag se Champions League-finalen. Där har jag föresatt mig at ha en känslomässigt helt asymmetrisk hållning, så att om Chelsea vinner tänker jag verkligen njuta av det, och om vi förlorar ska jag med stoiskt lugn strunta i hela företeelsen. Kvällens fråga är kanske om man verkligen kan var känslomässigt asymmetrisk?

Och så har jag då skrivit ett dagboksblad som blogginlägg. Därtill illustrerat med min favoritbil vid min favoritvik.

Lev väl, vänner! Memento mori.