Rubriken ovan är nog den mest onödiga och vid första påseendet mest självklara rubriken någonsin i min blogg. Det är klart att det är viktigt att träffa andra människor – umgås med, prata med, lyssna till, inspireras av, förvånas över eller kanske bara vara tyst tillsammans med andra människor. Det är klart att det är bra! Vi är sociala varelser och kan förmodligen egentligen bara definiera och förstå oss själva i relation till andra…
Det jag egentligen menar med rubriken är att det är viktigt att träffa andra människor – det vill säga andra än dem du vanligen träffar och andra än dem som är som du… Jag hade i morse förmånen att delta i en timmes diskussion på lokala radiostationen Steel FM, och ämnet var att blomstra, att leva hållbart. Jag är jätteglad över att jag blev inbjuden att samtala kring ett ämne som jag inte på något sätt är expert på i ett medium som inte riktigt är ”mitt” och med människor som varken i ålder eller erfarenhetsbakgrund liknar mig. Det kunde ha varit svårt och nervöst, det kunde ha blivit stelt och konstigt – men jag kände mig upplyft och glad eftersom jag gick ut med några för mig nya synvinklar och därtill hade känslan att jag i min tur hade givit ungdomarna några nya infallsvinklar. Förhoppningsvis fanns det någon radiolyssnare som tyckte att det vi sa var värt att lyssna till, men även om det inte fanns det tyckte jag timmen var väl använd. Det är inspirerad av den träffen som jag vill framhålla att det vore viktigt att vi alla på riktigt skulle träffa annorlunda människor än vi själva är. Nu är det ju långt ifrån säkert att varje sådan träff blir smärtfri och inspirerande, men det kanske är ännu viktigare med träffarna som är lite obekväma men ändå sanna och viktiga. Man ska ju som bekant inte uttala sig om någon annan människas liv innan man gått en mil i hennes mockasiner. Ungefär så tror jag att någon klok urinvånare i Nordamerika uttryckt sig…
Och apropå Nordamerika så snappade jag idag upp en liten historia från en Facebook-bekant ”över där”. I min fria tolkning går den så här:
En lärare bad sina 500 elever att blåsa upp varsin ballong och skriva sitt namn på den. Sedan fick de alla kasta in ballongerna i gymnastiksalen, varefter läraren blandade om ballongerna rejält. Efter det gav han eleverna i uppdrag att rusa in i salen och leta upp ballongen med det egna namnet på, för att se hur många som lyckades med det på fem minuter. Mycket få lyckades. Eleverna fick då en ny uppgift, nämligen att ta första bästa ballong och ge den till sin ägare. På det sättet fick nästan alla sin egen ballong på fem minuter. Sensmoralen är att om man enbart söker din egen lycka så kommer väldigt få att bli lyckliga, men om alla försöker lyckliggöra någon annan så kommer nästan alla att bli lyckliga. Det mest egennyttiga man kan göra är sannolikt att vara helt oegennyttig…
Pax et bonum
JORDAD ANDLIGHET 