Det är den 22 maj 2021. Jag är 60+, och i morgon bitti ska jag få min första Covid19-vaccination. Nej, jag har inte varit slö, för alldeles med detsamma när det blev möjligt att boka vaccinering för dem som var 55+ så bokade jag, men jag hann liksom bli 60+ innan jag fick en tid…så kan det gå. Egentligen betyder det väl ingenting utan är bara en helt obetydlig kuriositet, men det får mig att tänka på ”the sliding door-effect” (åtminstone tror jag det heter så). I vilket fall som helst tänker jag på alla de ögonblick i livet när man nätt och jämt hunnit göra något eller med den minsta av marginaler misslyckats med något och just detta faktum förändrat hela ens liv så att man inte har någon aning om hur livet skulle ha blivit om den lilla marginalen gått åt andra hållet…
Det finns massor med sådana ögonblick för oss alla. Livsavgöranden som kan verka nästan slumpmässiga eftersom marginalerna är så små, men som kanske är själva meningen med ens liv. För mig är säkert det viktigaste ögonblicket när jag som 17-åring ytterst blygt och ytterst klumpigt försökte få till en lite djupare gemenskap med en lika ung kvinnlig klasskamrat på en danstillställning på den åländska landsbygden. Att hon valde att försöka sig på ett sådant förhållande med en så knepig person som jag ändå är har varit och är helt (bokstavligen) livsavgörande. Vi lever ihop och har tre barn tillsammans. Allt annat är sekundärt.
Ett annat enormt avgörande för min del är att jag inte blev VD för Ålandsbanken efter Folke Husell. Jag tyckte att jag var både lämplig och kompetent, och kände mig nog mycket förorättad över att bli förbigången. Det visar sig dock att just det var ett verkligt lyckokast både för banken och mig. Idag är banken nämligen mycket välskött och betydligt mer offensiv än jag tror att jag skulle ha kunnat vara och samtidigt har jag fått drygt 10 år av utveckling som lett mig till en yrkesbana som jag aldrig planerat men är jätteglad för. Är det nån därute som fortfarande tror att vi inte får vägledning i våra liv, till och med när vi inte ber om det? Tro mig, slumpen är ingen tillfällighet…
Egentligen hade jag bara tänkt skriva att jag inte riktigt har någonting att skriva, eftersom veckan varit ganska omtumlande och jag inte riktigt hunnit tänka. Men jag har alltså fyllt 60 år, vilket enligt en vän betyder att jag inträtt i ålderdomens ungdom. Det är en tilltalande tanke! Jag firade min födelsedag genom en mycket liten lunchträff med sex stycken frimurarbröder, som jag valt som representanter för hela det åländska frimurarsamhället. Samtidigt känner jag att frimurarsamhället är en symboler för alla vänner jag har, så symboliskt har jag firat med er alla. På födelsedagens afton bjöds jag på middag av alla på Åland som heter Vickström. Det är ingen stor skara – men en som är mig mycket kär! Hälsningarna på Facebook och i andra media var också mycket trevliga att få. Summa summarum var det fint att fylla 60 år och jag hoppas på fina år framåt. De facto hoppas jag på många festliga tillfällen där mina övriga vänner inte bara är symboliskt närvarande…
Jag samtalar regelbundet med biskop Bo-Göran, har genomfört min provpredikan inför domkapitlet och kommer att prästvigas den 6 juni i Borgå domkyrka. Det är en betydligt större händelse än jag förmår att riktigt ta till mig. Efter det är min primära uppgift att på riktigt vara något slags länk mellan Gud och människor. Inför den tanken känner jag mig mycket, mycket liten. Lyckligtvis kommer jag bara att lova göra det ”med Guds hjälp”, så det är ju inget som jag måste fixa ensam. Märkligt nog vet jag allt detta och tänker alla de här tankarna, men jag vet faktiskt inte i skrivande stund i vilken församling jag kommer att få arbeta. Det visar sig nog snart och eftersom jag numera också vet [psykologisk anlagsprövning för prästämbetet] att jag är betydligt otåligare än teologer i snitt får jag väl bara konstatera att någon vill öva upp min tålmodighet…
Och för att allt inte ska bli alltför djupsinnigt på lördagskvällen och för att jag inte ska ge någon falsk bild av att jag bara funderar på andliga ting, så erkänner jag att jag redan konsumerat en del rödvin, och ätit såväl fransk ost som italienska charkuterier. Det vore ju inte hållbart att kasta bort det. Och så har jag börjat fundera lite på att det faktiskt är viktigt att Chelsea slår Aston Villa i morgon kväll. Det är ju inget ont i det, eftersom Villa blir elva i serien alldeles oavsett hur det går. Så oss väl, och ingen illa…;-)
Pax et bonum
JORDAD ANDLIGHET 