Vakthunden

Jag har idag haft glädjen att promenera tillsammans med hunden Molle. Det visar sig att han är en aggressiv och vaksam vakthund av ett slag som vi alla kanske skulle behöva.

När man ser Molle blir man alltid glad, och egentligen blir Molle också alltid glad när han ser en. Alla blir liksom glada och Molle framstår på det hela taget som en sorglös och trevlig figur. Så också idag – solen sken, Molle luktade sig fram genom vårens alla dikesdofter och jag kunde titta på honom samtidigt som jag ficka tala med hans husse, min son. Allt var så trevligt att jag tänkte att jag skulle ta en bild av Molle som ett minne från dagens promenad. Men det gick inte så bra att göra det för när jag tog fram kameran tittade han plötsligt bort, och ganska snart satte han sig ner och skällde lite smått aggressivt. Bra bilder blev det inte…

Den här processen upprepades ett par, tre gånger under promenaden. Allt var njutbart, Molle var sitt vanliga glada, gulliga jag, och jag tänkte att nu tar jag den där bilden… Men jag hade för mig att jag ville ha bilden framifrån så att den kunde visa just det där ansiktet som är så glatt och som gör mig så glad. Men icke… så fort jag tog fram telefonen så surnade han till. Jag gjorde ett sista försök när Molle hade kommit hem och vi sade ”hej då” till varandra. Avskedet var fint som vanligt, men när jag en sista gång tog fram kameran tittade han igen bort och skällde!

Jag tyckte det var underligt, och sade att jag inte förstår hur hunden kan vara så blyg inför kameran. Då avslöjade hans husse att det nog inte är kameran Molle ogillar, utan mobiltelefonen. Han vet helt enkelt att den är en manick som stjäl uppmärksamheten ifrån honom. Därför vaktar på alla sätt umgänget och gemenskapen mot mobiltelefoner. Molle är alltså en aggressiv vakthund, och det han vaktar och bevarar är gemenskapen öga mot öga i stunden. Det tycker jag nog är en sedelärande tanke. Tänk om vi alla skulle göra som hunden Molle – när någon vi umgås med plockar fram sin mobiltelefon skulle vi genast titta bort och möjligen tvärstanna i allt vi håller på med, och om det inte hjälper skulle vi skälla högljutt på den som prioriterar sin mobiltelefon framom oss. Jag tror att det skulle kunna vara jättebra för oss alla , även om jag nog skulle kunna få en hel del skäll själv innan jag lärt mig min läxa.

Med hunden som förebild. Pax et bonum!