Jo tack, det knallar…

Jag har haft ambitionen att skriva i bloggen när jag kommit att tänka på något som möjligen kan ha relevans för nån annan, men ändå minst en gång i veckan. På senaste tiden har det inte runnit till så mycket tankar som jag tyckt varit värda att dela – förutom en bild på domkyrkan i Åbo, och en reflektion kring hur beständig hon synes vara när så mycket annat är föränderligt. Men den reflektionen gick bloggen förbi och gjordes direkt på Facebook.

Jag tog bilden av kyrkan när jag var i Åbo för att genomgå en s.k. anlagsprövning för att undersöka om jag duger att vigas till präst. Själva prövningen var både intressant och krävande, men jag har inte fått reda på vad psykolog-teamet kommit fram till. Sannolikt kommer jag nog på något sätt att bedömas lämplig…;-) En större fråga är om jag verkligen är lämplig – i verkligheten. Efter fyra år av intensiva teologistudier känner jag mig faktiskt inte alls särskilt säker. Min teologiska kunskap är faktiskt märkligt låg efter långa studier. Samtidigt tycker jag mig minnas att jag som nybakad ekonom inte heller hade särskilt goda kunskaper av den typ som det verkliga arbetslivet fordrar. Kanske det är så att studier alltid bara kan förbereda en för ett yrke (och i ännu högre grad för ett kall) bara i begränsad omfattning, och att det alltid är i praktiken skickligheten både prövas och utvecklas. I varje fall har jag kommit så långt att jag hoppas lägga den absolut sista handen vid min master i teologi den inkommande veckan. Det skulle faktiskt passa fint att använda Valborgsmässoafton som något slags substitut för alla tentafester som aldrig blev av. Om jag sedan blir präst är upp till Gud och biskopen…

Den andra målsättningen jag har haft inför 60-årsdagen den 18 maj är att ha mitt föräldrahem i renoverat skick. Det verkar också lyckas, om än med kanske tre veckors fördröjning. Och en sådan fördröjning är ju nog endast en världslig sak. Jag ser mycket fram mot en lång sommar utan krav och måsten, så att batterierna skulle kunna vara helt full-laddade inför en höst som i bästa fall skulle kunna innebära ett par, tre intressanta nystarter för min del. Jag har nämligen ingen tanke på att gå i pension, utan hellre i passion. Eller för att citera Anja Persson; Jag vill leva ett sådant liv som man inte vill ta semester ifrån.

Förra veckan var det förresten 15 grader varmt en eftermiddag. Gränsen för sommartemperatur vad gäller att köra med öppen bil går vid 14 grader har jag tyckt mig märka. Jag tog genast chansen en liten stund, och får nog konstatera att just sådana jordiska [och kanske miljömässigt omoraliska] njutningar nog ingår i min bild av ett framtida liv i passion!

Men om jag har en lång och underbar framtid framför mig vet jag förstås inte. Ingenting i ett människoliv är egentligen garanterat. Återstår bara att ta en dag i sänder, be och leva i tacksamhet för det man fått och får.

Pax et bonum