Reflektioner om enhet

För en knapp vecka sen skrev jag en liten text om behovet av att göra Åland till en enda kommun. För att vara en bloggtext av mig har den både lästs och kommenterats väldigt mycket, och nästan alla kommentarer har varit mycket positiva. Kort sagt tycker de som kommenterat att jag hade rätt. Det är förstås trevligt, men eftersom vi veterligen inte alls är på väg mot en enda kommun verkar det som om makthavarna har en helt annan uppfattning. Jag tycker därför att det är lite märkligt att jag inte fått några kommentarer med sakliga motiv för den nu gällande splittringen av Åland. Visserligen förstår jag att det är svårt att hitta riktigt vassa argument för att hålla en en ö-befolkning på cirka 30 000 människor administrativt splittrade på 16 kommuner och därtill alla de samarbetsorgan som måste skapas för allt skall fungera praktiskt trots splittringen… Men eftersom det ändå är det rådande läget och ingen förändring är på gång måste det ju finnas starka argument för att behålla läget. Eller hur?

Jag har många tankar om det här och kommer säkert att återkomma ganska frekvent i frågan, eftersom det i någon mån verkar som om ”väljarna” tycker annorlunda än ”politikerna”. Min första reflektion är frågan om våra politiker har kommit att börja försvara själva den gamla sockenindelningen mer än de försvarar människorna som lever i/under/av [välj själv] detta system. Kan faktiskt kommunal indelning var viktigare än den service och skattenivå invånarna har? Det skulle vara som att säga att kyrkan är viktigare än Gud. Det skulle vara att säga att flaskan är viktigare än vinet. Det skulle kunna yttra sig som att det vore viktigare att få hålla politiska möten än att faktiskt nå resultat. Men så vill jag nog inte tro att det är. Nog är det väl innehållet, meningen och resultatet som är det viktiga? Inte den behållare det finns i – t.ex. kyrkan, vinflaskan och den kommunala strukturen.

Min andra reflektion gäller själva enheten – ett ord som rimligen är besläktat med enighet. Vi på Åland behöver i övergripande mening vara och bete oss som en enhet. Inom den enheten skall vi förstås tillåta mångfald och tydliga meningsutbyten – och säkert också svåra debatter och majoritetsbeslut som minoriteter tycker att är fel. Det är liksom så demokrati fungerar. Men vi behöver göra det i en enhet. Jag har föreslagit en kommun. Jag har sett förslag om att vi lika gärna kunde vara utan kommun-begreppet och sköta vår vardag inom ramen för en landskapsförvaltning. Det är möjligt att det är bättre. Jag vet inte. Men jag vet att vi är svagare så länge vi är delade. Också två, tre och fyra kommuner är fel. Försöker vi ändra kommunindelningen till något sådant, så kommer vi att få ändlösa debatter om var de nya gränserna skall gå och hur man skall fördela landskapsandelar och allt möjligt annat. Låt oss därför skapa en samhälle i enhet.

Pax et bonum