Insikten att jag alltid har och gör fel…

fick jag i veckan. Först var det naturligtvis inte en särskilt kul upplevelse, men ju mer jag tänkt på saken, desto mer framstår det som en välsignelse…

Bakgrunden är den att jag i veckan utförde en uppgift som jag förberett noga och genomförde i stort sett enligt plan. Jag kände mig ganska nöjd, och fick till och med en del beröm. Men sedan fick jag oväntat hård kritik, och faktiskt kritik som jag upplevde som åtminstone delvis felriktad och onödigt hård. Möjligen var kritiken fullständigt motiverad, möjligen inte. Möjligen berodde den på missförstånd, möjligen på så kallade personliga kemiproblem. Möjligen missförstod jag, och blev i själva verket inte alls kritiserad… Så här kan man hålla på och älta sin situation, sina prestationer och sina medmänniskors bedömningar i all oändlighet. Och åtminstone jag blir varken glad eller lycklig över sådant ältande. Snarare tvärtemot…

Till saken hör (möjligen) att jag på senare tid läst Björn Natthiko Lindeblads bok ”Jag kan ha fel”, där han bland annat beskriver vilken befrielse det kan innebära för en människa att inse att han eller hon kan ha fel. Jag har tyckt att det är en tänkvärd tanke och kan för övrigt rekommendera hela den boken för var och en som tycker att det är viktigt att fundera över sin stund på jorden.

Det slog mig på natten efter att jag fått den kritik jag beskrev ovan att jag inte bara kan ha fel. Det är troligt att jag har fel hela tiden, enligt någons bedömning. En första tanke kan vara att det är alldeles förfärligt att det är så sakerna ligger till, men jag känner helt tvärtemot. Det är en underbart befriande tanke att någon alltid kommer att tycka att jag gjort fel. Det gör nämligen att jag inte behöver eller ska eftersträva att alla skall tycka att det jag gör är bra. Och det har jag nog hittills eftersträvat lite för ofta… Möjligen har också du som läser det här gjort det någon gång, och i så fall hoppas jag att du också kan känna befrielse över att inte behöva jaga allas uppskattning längre.

En vän till mig sa en gång att när du skall måla en tavla är det viktiga att du själv finner den meningsfylld och vacker. Det kommer med säkerhet att finnas någon annan människa som också gillar den och med lika stor säkerhet någon som tycker att den är ful och meningslös. (De flesta människor kommer inte att bry sig om din tavla alls, de har fullt upp med sina egna tavlor…)

Alltså är min insikt och mitt budskap idag att vi alla varje dag skall göra vårt allra bästa för den här världen, våra medmänniskor och oss själva – i den trygga förvissningen att det alltid finns någon som tycker att man gjort helt fel. Och det gör ingenting!