Innehåll eller yta?

Vilket är egentligen viktigast – innehållet eller ytan? I en människa, en ideologi, en religion, en bok, en frukt, en blogg…eller vad som helst…

Jag tror inte att varken du eller jag behöver fundera särskilt länge innan svaret blir att det alltid är innehållet som viktigast. Det viktigaste är det som finns djupt därinne när man lärt känna en person, den påverkan på hela ens existens som ett religiöst sökande kan erbjuda, läsglädjen i bra bok eller det där söta fruktköttet inuti en svart banan. Om man tänker efter blir nog svaret för de flesta så här. Men frågan är om vi idag tycker oss just hinna tänka efter.

Det finns så många människor man skulle vilja lära känna, men det är ju alltid så mycket att göra… Religion, och för den delen djup ideologisk politisk analys eller fördjupning i klassisk filosofi, skulle säkert i princip locka många, men det är ju så mycket man borde göra… Och det finns podar att lyssna på, och böcker som man borde läsa. Jag har vänner som hänvisar till halvmeterhöga bokstaplar av kvalitetslitteratur, som inte hinns med. Och jag erkänner det här gäller inte bara människor i allmänhet. Det gäller i hög grad också mig.

Så dilemmat ser ungefär ut så här. Vi vill åt det djupa och viktiga innehållet i alla sammanhang, men det finns så många sammanhang som intresserar oss att vi för att kunna välja måste ty oss till ytan när vi väljer var vi skall fördjupa oss. Och då kommer ändå ytan, i någon mening, att bli viktigare än innehållet. För det som inte har en, på något sätt, attraktiv yta blir inte utforskat på djupet. Så de människor och företeelser som har ett viktigt, gott, intressant och därmed sannolikt något tidsödande innehåll måste trots allt satsa på sin yta för annars kommer man bort i det allmänna bruset. Eftersom alla då per definition måste satsa på yta blir arbetet med ytan successivt så arbetsdrygt att själva kärnan som var central och god kommer att försummas. Och så blir vi alla ytligare och ytligare, fastän vi faktiskt vill bli djupare och innerligare…

Avslutningsvis vill jag ge ett exempel från kyrkans värld, eftersom den har kommit att intressera mig mer och mer. Högmässan är inte utformad för att ge en förstagångsbesökare, eller någon som bara tittar in, en sådan glansbild att man genast förstår att här händer något häftigt. Snarare tror jag att den yta som förstagångsbesökaren upplever är underlig, stel, formbunden, gammalmodig och kanske till och med sorgsen. Man kan säga att högmässans yta inte lockar till spontana återbesök. Men det beror på att mässan har som syfte att i församlingen kontinuerligt och på lång sikt geststalta en förståelse av människans möte med det mystika och Gudomliga. (N.B. Många teologer skulle säkert ha att invända här. Ni får förlåta. Jag bara junior i de här sammanhangen) Poängen är att för att komma fram till den kärna som syftar till ett mycket stort värde måste man satsa tid. Jag brukar höfta till med att man behöver 30 mässor i rad, där man verkligen ger mässan en ärlig chans. Då börjar man ana storheten. Men det är ju så mycket annat som skall hinnas med… Måste alltså kyrkan satsa mycket mer på ytan för att flera skall komma åt den innerliga kärna? Och hur går det då på lång sikt med kärnan, om man börjar satsa kraften på ytan?

Kommentarer på det här? Tänker jag rätt? Eller kan man se betydligt mera optimistiskt på tillvaron?