Livet är faktiskt jordiskt

Min bloggarbana har börjat med att hävda att jag är intresserad av allt mellan himmel och jord. Sen har det blivit ganska mycket himmel i inläggen, om man säger så…

Men det enda liv vi har just nu lever vi som fysiska varelser här på jorden. Vår glädjeämnen och sorger är tämligen fysiska. Kristendom är samtidigt en religion som väldigt tydligt bejakar det jordiska. Det är viktigt att äta och dricka tillsammans – det är kanske det främsta tecknet på vänskap. Det är viktigt att arbeta och leka tillsammans. Vi människor är väldigt sociala varelser. Och det är viktigt att tillsammans ta ansvar för varandra, våra samhällen och vår planet. Att göra det är strängt taget det bästa sättet att ta vara på vår stund på jorden och visa respekt för skapelsen – alldeles oavsett vilken syn man har på skapelsens ursprung och upphov.

Tillsammans verkar dock inte vara det sätt vi just nu vill leva på. I de flesta sammanhang verkar vi få en tudelning i våra samhällen. De politiska majoriteterna blir små – befolkningen verkar ställa sig 50/50 i de flesta frågor. Den politiska situationen i USA just nu är kanske det mest iögonfallande exemplet. Också i vårt eget samhälle verkar vi hellre vilja debattera vem som gjort fel än att söka lösningar tillsammans. Det blir väldigt mycket ”vi och dom” i de flesta sammanhang, faktiskt. Och det blir mycket kravställande och många försvarspositioner. Jag funderar att det här verkar vara resultatet av ett väldigt stort fokus på individen och individens rättigheter, men väldigt lite fokus på gruppens rättigheter och individens skyldigheter. Är jag ute på farliga vägar nu? Har jag börjat ta politisk ställning? Kanske, kanske inte. Jag tror bara att alla pendlar tenderar att gå lite för långt innan de svänger tillbaka, och möjligen är det dags att föra in sådana begrepp som dygd, ansvar, samvete och sunt förnuft i det offentliga samtalet igen. Så länge alla bara bevakar sina egna intressen, ställer krav på andra och skuldbelägger dem som inte tycker lika fruktar jag att tudelningen kommer att fortsätta – och det menar jag att inte kommer att sluta bra.

Vem har då ansvar för att samtalstonen blir bättre och attityderna förändras? Just nu kommer jag bara på två personer – du och jag. Ett annat svar skulle rimligen bara skuldbelägga någon annan och bidra till splittringen… Eller vad tror du?

Pax et bonum